Snygga kex.

Helfina förpackningar med kex. Goda är de också. Och engelska.

Bild

Crêperolles, mais non.

Franska cheddarrullar. I fin förpackning. Önskar SÅ att jag kunde säga att detta är min nya drog, men det är inte särskilt gott. Alls. Det här är ett halvhjärtat försök att få till lyxsnacks. Men lyx för mig är inte en radda konstgjorda ingredienser, (t ex ”naturlig smak av peppar”, istället för peppar??, och ett gäng svåruttalade grunkor). Torrt ostpulver och smaken av just det blir inte kul i det långa loppet. Ens som snacks. Ostpulver i sig har jag så klart inget emot, så länge det bjuder på något mer, (typ salt), men här smakar det tyvärr som det luktar i gamla skafferier. Med det sagt vill jag för guds skull inte hindra någon från att prova något nytt. Alltid hittar man något.

Bild

Ost i mat 2.

1990 var jag i Ungern första gången. Järnridån hade precis raserats och kommunisterna dragit dit pepparn växer. Men det var jag för ung för att bry mig om då. Viktigare var att glassen kostade motsvarande 20 öre och att jag fick bita i en nyfriterad langos för första gången. Langosen köptes från en husvagn längs den dammiga vägen för ca noll kronor och serverades med vitlöksolja, gräddfil och riven ost. Där och då var det den märkligaste (i positiv bemärkelse) matupplevelse jag haft i mitt tonåriga liv. På pappret: vitlöksosande friterad deg. Eh, nej tack? IRL: fett, salt, ost och sval gräddfil i overklig samklang. Så ja, jag var en av dem som köade pinsamt länge för dessa flottiga mästerverk när de dök upp under Vattenfestivalen. Viktigt att påpeka dock är att varianterna med svart kaviar, sylt eller annan smörja naturligtvis är ett hån mot den ungerska nationalrätten. Dock tackar jag någon högre makt att de inte säljs i en vagn nära mig, för denna frityrbomb är förmodligen hjärtats värsta mardröm. Jag får nöja mig med att längta och dagdrömma om den perfekta langosen. Med ost på.

Bild