Det här med att äta chèvre, feta och franska blåmögelostar hela dagarna kan ju sätta sina spår. Och eftersom de inte satt sig nämnvärt på utsidan lär ju insidan av kroppen se ut som ett floddelta av pure grease.
Så mitt hypokondriska jag tog livsnjutarjaget i handen och gick till doktorn. Nu skulle blodfetter och kolesterol kollas en gång för alla.
I väntrummet gick jag igenom alternativa scenarier i huvudet. ”Jaså jahaaa, det är alltså inte bra för kroppen att äta animaliskt fett dagarna i ända?!” *förvånad uppsyn* och ”Kosten? Jamen ganska varierad, högt och lågt, mycket protein och kalcium och så…” Nej, det är inte trovärdigt. Lika bra att vara ärlig. ”Ja, kosten består till 60% av ost. Full fat.”
Efter en alldeles för kort tid i väntrummet ropade Dr Dre in mig och hälsade med ett fast handslag. Jag satte mig mitt emot honom, på pinnstolen av furu, och berättade om min oro gällande kosten och vilka konsekvenser det eventuellt kan få på hälsan. En lång paus och frågande blick senare plockades det tunga artilleriet fram: dags för blodprov. Fyra stycken lämnades och var man inte nojig innan blev man det definitivt nu. Yrsel och trögflytande blod KAN inte vara en bra kombo.
Men så låg det där en dag: ett brunt kuvert på hallgolvet. Svart på vitt. Blodfetter och kolesterol: utmärkta värden. Sweet! Inte dags att kasta in handduken än med andra ord.
Dr Quinn var dock tydlig med att jag nog ändå borde dra ned på fettintaget något eftersom värdena kan förändras med den stigande åldern. ”Age ain’t nuthin but a numbeeee…” sjöng jag på väg vidare i livet med min nyvunna livsgnista.
Du skriver så bra o med sån flammande humor att jag blir lika tårögd som när jag låter en bit St Agur stanna kvar i munnen några sekunder extra.
Men åå, nu blev jag tårögd. Tack.