Plast, papper eller påse?

Man har sniffat upp osten för dagen och köpt med sig den hem. En stor bit pecorino eller kanske en halva Robiola. I mitt hem blir de inte långlivade utan får bara in och vända i kylen i någon dag innan de är borta för alltid. Men för många tar det flera dagar att sätta i sig en ost. En del har de kvar så länge i kylskåpet att de möglar (Skriet-emoji). Hur förvarar man då bäst sin ost, så att den håller sig fräsch så länge som möjligt?

Hårda ostar klarar sig i regel längre än mjuka innan de blir dåliga. Dess absolut sämsta kompisar är bakterier och luft, det är det som gör att den möglar. Samtidigt måste den lilla godbiten kunna andas så smått, den är levande och mognadsprocessen avslutas först i magsäcken. Absolut bästa omslaget är ostpapper som oftast består av ett inre lager av plast med små små hål i och ett yttre lager av vaxat papper. Då kan osten både andas och hindras från att torka. Vi vanliga döda, (eller ni som inte extraknäcker i ostbutik), har sällan tillgång till detta lyxfodral, så då får den hederliga plastfolien rycka in som bästa förvaringsmetod. Den sluter tätt och stryper luften vilket trots allt är bättre än för mycket luft, trots att osten kvävs. Byt gärna till ny plast varje gång du öppnar den så håller den sig än bättre. Ska du förvara hårdost en längre tid är det allra bästa att vakuumförpacka den. Be dem hjälpa dig med det i ostdisken om du inte har ett sådan där superlyxigt kök och tillgång till en egen maskin.

Plastpåsen funkar på kort sikt men släpper in mer luft vilket ger kortare fräschhetslängd. Och naturligtvis förvarar vi aldrig olika ostar i samma plastpåse.

Annan tumregel: bort med tassarna. Ta så lite som möjligt på osten eftersom fingrarna är de stora bovarna när det kommer till mögelspirande bakterier. Om möglet trots allt är framme är det bara att skära bort det med ca 1 cm radie så är osten redo att ätas.

Så, tätslutande plast är (näst) bäst och mögel skäres bort. Snipp snapp snut, så får ostsagan ett lyckligt slut.

scumbag-cheese-81064

Nya gamla godingar.

I Sverige är vi bra på att äta hårdost. Faktiskt bäst i världen med våra dryga 13 kg/år. Måhända sträcker vi oss sällan utanför säkra kort som Herrgård och Prästost, men i allt högre utsträckning kräver vi att osten ska hålla hög kvalitet. Och om man med kvalitet menar svenskproducerad, smakrik och långlagrad då har man fyra nyheter att se fram emot. Arla presenterar nämligen favoriterna Herrgård, Grevé, Präst och Svecia i smakrika långlagrade versioner.

Herrgården, Grevén och Prästen har lagrats i 12 månader, Svecian i 14, så smaken är djupare, konsistensen hårdare och saltkristallerna crunchar som de ska. Svecian är min favorit. Jag gillar ost som har en tät smakinformation. Den här är grym på knäcke till midsommarsillen och finfin i ostpajen, men glöm för all del inte bort att servera den som den är, rakt upp och ned med kniv som enda tillhygge. Bara för att den förpackas i samma gamla tråkplastfodral betyder det inte att den är ovärdig ostbrickan. Testa.

Just dessa fyra klassiker har producerats i mejeriet i Kalmar sedan 50-talet, så nu när de långlagrade varianterna ser dagens ljus vid samma mejeri är det med all säkerhet en del tradition och erfarenhet bakom, och sådant känns ju alltid lite extra trevligt. Jag tror att midsommar blir lite extra glad i år.

Lagrad Svecia

Arla må vara bra på ost, men när det gäller smarriga pressbilder har de en bit kvar att gå.

Världsmästare i ost.

Nu blir man ju glad. Dels för att det finns något så fint som ostforskare och dels för att en svenska kan stoltsera med titeln Världens Bästa. Mästaren heter Ylva Ardö och har lagt en stor mängd timmar på att ta fram ost med låg fetthalt som samtidigt smakar bra. (Skeptisk!) Aftonbladet gör hur som helst en geniintervju.

Skärmavbild 2016-06-09 kl. 14.55.55 Kul på alla sätt.

Barnuppfostran.

Något rätt har man gjort när dottern inte bara käkar brie till frukost, utan dessutom ej snålar med osten. Och helt rätt proportioner according to me. Än så länge är det mest fulbrie som äts dagligen i dessa mängder, (= bra för ekonomin), men manchego, parmesan i bit och chèvre är det också stark efterfrågan på. Och är det någon extravagans man ska tillåta barnen är det ost tycker jag. Läsk, kakor och godis göre sig icke besvär, men vill ungen ha en grottlagrad gruyère då säger mamman inte nej.

FullSizeRender The Frukostmacka.

Veckans fling – Robiola.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja nu. Eftersom jag äter löjligt mycket ost stöter jag ständigt på nya favoriter. Hur många får plats på min topp 10-lista egentligen? Och hur blir det med trovärdigheten när man hela tiden utbrister ”men alltså guuuu vilken fantastisk ost!” Men nu har det hänt igen, och den här gången är det på riktigt. Man kunde höra hur hjärnan liksom öppnade upp och lät dopaminet strömma fritt och högljutt. Utlösaren till de drogliknande strömningarna heter Robiola.

Denna lilla runda sak är en mjuk dröm av ko-, get- och fårmjölk. Kärnan är krämig och höljet spänstigt vitmögligt. Den är syrlig men ändå sötaktig, mjuk men fast, getig men balanserat mild. Mitt ordförråd räcker inte till. Det blir bara fånigt att kasta ur sig superlativ och påhittiga liknelser.

Robiolan görs i Italiens norra delar och är bara ca tre veckor gammal när den landar i den svenska ostdisken, och precis då är den som härligast. Ät den som den är utan distraherande bröd/kex/marmelad. Så gör dig själv en tjänst; hitta, köp och trigga hjärnans belöningssystem. NU.Robiola

Världens tristaste bild på världens (just nu) härligaste ost.

Tomme aux fleurs får mig att joddla.

En grej som är tacksam med ost är att de sällan har en lockande förpackning som vill pracka på oss ett löfte om exklusiv/hantverksmässig/supergod ost. Eftersom de säljs utan förpackning, (tänk ostdisk), gör det ju att alla sorter mer eller mindre får samma chans att få följa med hem. Men sen kan man ju inte låta bli att bli förförd av en härlig historia om tillverkning eller uppkomst av vissa ostar. Och somliga är ju små konstverk även utan förpackning. All the above stämmer med den här, Tomme aux fleurs.

Osten görs av mjölk från kor som vandrar på grässlätterna i schweiziska Alperna. Men bara av vår- och sommarmjölken eftersom det är då korna tuggar i sig gräs från högfjället och då ger den perfekta smaken. Osten lagras sedan i ca 4 månader och rullas i alpblommor. Alpblommor hörni! Ser du bilden framför dig? En solig slätt med råmande kor. Sida vid sida med skira ängsblommor som böjer sig för den friska alpvinden. Måste ha.

Smaken påminner om Appenzeller, men är inte lika nötig och aaaaningens mildare och aaaaningens mjukare, pga kortare lagring bland annat. Ett proffs hade säkert kunnat plocka upp en ton av gröngräs i aromen, men jag, jag är ju bara en hobbyätare så diskreta noter av ev blomster låter jag vara osagt.

Det jag däremot vet är att Tomme aux fleurs är en fin fullträff och lätt månadens ost. Riktigt riktigt god och riktigt riktigt vacker. Sound of Music i en liten ost.

tommeauxfleurs Lite fransk äppelcider till det så smyger vi igång helgen.