Grönt är skönt.

Man är sugen på något vegetariskt till middag, men ens repertoar av just det är hårt begränsad. Det är någon pasta med tomatsås, ugnsrostade grönsaker och en spenatsoppa som får rycka in när man vill dämpa någon sorts dåligt samvete eller helt enkelt bara äta köttfritt. Nu har jag dock två nya finfina rätter på agendan: gnocchi med tryffelpecorino och spenatpasta med bönor och feta.

Äter vi inte gnocchi alldeles för sällan? Gott ju. Man tager färsk gnocchi och sjuder tills de flyter upp till ytan, inte längre. Sedan grovhackar man salvia och bryner i ganska mycket smör. I med gnocchin i smöret och blanda lagom. Häll upp på fat. Och, här kommer själva hemligheten, grovsmula en tryffelpecorino över. Det ska vara den vällagrade sorten för 699 spänn kilot. Strössla slutligen rostade pinjenötter över. Sing hallelujaaaah! Inte mycket grönsaker för att vara vegetariskt, men det löser man genom att fräsa rödkål i olivolja och hacka i lite äpple med honung och servera till, ej på, gnocchin. Alternativt slänga på en näve ruccola över gnocchin.

Sen har vi spenatpastan, en mycket mycket enkel anrättning. Man kokar spaghetti. Samtidigt fräses ett par vitlöksklyftor i olivolja som efter någon minut får sällskap av färsk (alt fryst) spenat, cayennepeppar och edamamebönor (utan skida). Smiska runt och blanda ihop med pastan när den är al dente. Smula över fetaost. (Det mesta löses genom att smula över ost). Enjoy!

Där under fetaosten skymtar en spaghetti med vitlöksfräst spenat och edamamebönor, i all sin enkelhet.

Den perfekta pizzan?

Jag tror att någon är värd Nobelpriset i mat. Denna någon, (Birgitta Höglund), har nämligen uppfunnit det som kan vara världens bästa pizza: Pizza med halloumibotten. Ost på ost utan vetemjölets kolhydrater. Hörde jag hurra? Recept och how to do it hittar du här.

halloumipizza_saycheese

Guilty pleasure utan guilt.

Feta på grönt är skönt.

Ibland, när man känner att det har ätits lite för få fibrer och lite för mycket snabba kolhydrater, kan det vara gött att ställa till med grönsaksbonanza. Men det behöver inte bli tråkigt för det.

Lyssna på det här: Man hugger upp bitar av rödbeta, morot, broccoli och svindyr lila blomkål, (bara för att det är en kul färg), och steker i smör. Därefter hälls de i form med olivolja, färsk timjan och salt. Naturligtvis toppar vi med (minst) ett paket fetaost och rostade solrosfrön och skjuts in i ugnen. Gott. Ja. gro%cc%88ntfeta

Dagen efter är det i telefonkön till sjukvårdsupplysningen man kommer på att man åt rödbetor kvällen innan…

Pilgrimsfärden går i syd-ost-lig riktning.

En av de finaste Say Cheese-läsarna sprang på vad som kan vara något av ett heligt tempel för oss ostlovers: Restaurangen Paneer i Budapest. På den här krogen är osten centerpiece i varje rätt på menyn. När suget efter ostsoppa blir för stort är det hit man går. Och vem har inte ”ost med ost” som guilty pleasure. Klockrent. Ett låångt besök här ligger från och med nu på min bucketlist. M.Å.S.T.E. hit. Tack och smack för tipset!

paneer

Ett geni har fått fria händer.

Nya gamla godingar.

I Sverige är vi bra på att äta hårdost. Faktiskt bäst i världen med våra dryga 13 kg/år. Måhända sträcker vi oss sällan utanför säkra kort som Herrgård och Prästost, men i allt högre utsträckning kräver vi att osten ska hålla hög kvalitet. Och om man med kvalitet menar svenskproducerad, smakrik och långlagrad då har man fyra nyheter att se fram emot. Arla presenterar nämligen favoriterna Herrgård, Grevé, Präst och Svecia i smakrika långlagrade versioner.

Herrgården, Grevén och Prästen har lagrats i 12 månader, Svecian i 14, så smaken är djupare, konsistensen hårdare och saltkristallerna crunchar som de ska. Svecian är min favorit. Jag gillar ost som har en tät smakinformation. Den här är grym på knäcke till midsommarsillen och finfin i ostpajen, men glöm för all del inte bort att servera den som den är, rakt upp och ned med kniv som enda tillhygge. Bara för att den förpackas i samma gamla tråkplastfodral betyder det inte att den är ovärdig ostbrickan. Testa.

Just dessa fyra klassiker har producerats i mejeriet i Kalmar sedan 50-talet, så nu när de långlagrade varianterna ser dagens ljus vid samma mejeri är det med all säkerhet en del tradition och erfarenhet bakom, och sådant känns ju alltid lite extra trevligt. Jag tror att midsommar blir lite extra glad i år.

Lagrad Svecia

Arla må vara bra på ost, men när det gäller smarriga pressbilder har de en bit kvar att gå.