Jag säger ”ostland”, du säger med all sannolikhet Frankrike, möjligtvis Italien. Well, hello England. Detta land, med av frityrflott förstört matkulturrykte, är en bortglömd ostproducent av rang. Varför det är så svårt att hitta bra brittisk ost i de svenska ostdiskarna är därför obegripligt. (Vet någon?) De mest välkända godbitarna utanför de engelska gränserna är väl cheddar och Stilton, men det finns andra väl värda att testa. De här till exempel:

Beenleigh blue är en angenäm opastöriserad blåmögel från södra kusten, gjord på fårmjölk. Tankarna för mig omedelbart till Roquefort, och likheterna är stora, inte bara till utseendet; även den smuliga texturen påminner om den franske kompisen. Smakmässigt är Beenleigh blue som en utskällning som avslutas i försoning. Alltså en skarp ton i början som rundar av milt mot slutet. Ge den en plats på ostbrädan nästa gång. Eller i salladen. Eller i såsen. Eller…

Cornish Yarg är vid första smakbiten inte mycket för världen. Lite för mild, lite för mellanmjuk och lagom på alla sätt. Men sedan kommer jag på att det är just det jag gillar. Den är inte Gouda-trist utan bara härlig och god. Man vill ha mer. Kanske är en anglofil som jag något färgad av ursprunget, men det är good enough för mig.

Det GÅR inte att prata engelsk ost utan att prata cheddar. Montgomery Cheddar är en prisbelönt lagrad delikatess från en gård i Somerset i västra England. (Där för övrigt staden med bästa namnet finns: Cheddar village). Hur som helst, Montgomery cheddar är lagrad i 12-18 månader och har det karaktäristiska cheddarstinget, men samtidigt med en smak rund som… hm, en ost. Fantastisk att bara karva bitar av, men utmärkt i en omelett som behöver kantas av lite extra lyx. För smakar det så kostar det ju. I min affär kostar den 450 kr/kg. Lätt värt!