Hugo Rasks och Ester Nilssons kärleksrelation har blivit allmänintresse i och med Lena Anderssons prisbelönta roman Egenmäktigt förfarande. Esters besatthet av den avvisande mannen är smärtsamt illustrerad och igenkänningsgraden svinhög, ändå bläddrar man med fasa vidare. En detalj som en normal människa dock kanske inte noterar är att paret ofta umgås till någon typ av ost.
På sid 25 till exempel: ”Han tog fram det han köpt, kex, vindruvor och en grönmögelost han vecklade ut ur plastförpackningen.”
Sid 26: ”Upplöst i både kött och känsla över att få stå bredvid honom tänkte hon nu på osten, hur den vunnit i konkurrensen med andra ystningar och på mögelsvamparna som sållats bort i striden om att bli omtyckt av mänsklighetens smaklökar.”
Sid 63: ”Hon hade just hällt den rivna gruyèren i såsen…när han ringde kvart i sju.”
Sid 191: ”Ester beställde chèvresallad, Hugo entrecôte med pommes frites… Chèvren var krämig och tjock, köttet saftigt och mört…”
Även Lena Andersson verkar alltså se osten som något som berikar livet. Kanske är det till och med så att ostälskare har ett uns mer liv, lust och kreativitet än snittet..? Jag tänker tro så.
Pingback: Lena Andersson om: ost. | Say Cheese