Lena Andersson om: ost.

När jag för två år sedan glupskt tuggade i mig Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” som om det vore en bit långlagrad Svecia var det något som slog mig. Något som avslöjar mitt förhållande till ost. Jag la märke till att huvudkaraktärerna Hugo och Ester vid flera tillfällen umgicks tillsammans med chèvre, blåmögel, gruyère… Var detta en slump? Eller kunde det vara så att jag hade en själsfrände i en av Sveriges bästa författare?! I had to know. Så när jag fick tillfället att fråga henne var förhoppningarna skyhöga. Är det nu vi finner varandra? Är det här början på en livslång vänskap där vi titt som tätt ses över diverse getiga och långlagrade godsaker och talar om livet?

Mitt önsketänkande galopperade iväg en smula, för ganska snabbt visade det sig att hon inte verkar vara särskilt imponerad av ost. Men jag är otroligt glad och smickrad att hon tog sig tid att gå till botten med detta. Lena Andersson, ladies and gentlemen:

Vad är din relation till ost?

”Inte så stark. Det är gott men jag är en sötsaksmänniska och kolhydratmänniska. Om det finns några livsmedel jag utan besvär skulle kunna avstå från resten av livet, ifall det vore viktigt, så hör ost till dem.”

I ”Egenmäktigt förfarande” umgås Hugo och Ester vid flera tillfällen runt ost, är det en slump?

”Är det flera ställen? Jag minns bara ett. Men det beror väl på att Hugo är en ostmänniska och inte en sötsaksmänniska. Han har idéer kring lagringen av ost som metafor för att det viktiga i livet tar tid, att man inte bara ska leva i ett ytligt och vulgärt nu där inget hinner mogna och bli bra. Ester har lite mer bråttom än han.”

Vad är det med ost som gör den så oemotståndlig?

”You tell me. Men det sägs att den har opiater i sig som bokstavligen gör den oemotståndlig för vissa.”

Förutom Parmesan, vilken ost har du alltid hemma?

”Jag har inte alltid parmesan hemma. Gouda och Grevé är bra smörgåsostar. De får inte vara för lagrade så att de faller sönder. På mackan behövs mer elasticitet och spänst. Oftast har jag annat pålägg med mindre mättat fett.”

Mest underskattade ost?

”Vet inte om det finns underskattade ostar. Är ingen konnässör. Däremot ska man inte låta sig förskräckas av Svarta Saras lukt.”

Favoritostbutik?

”NKs livsmedelsbutik. Och ”Matvärlden” i Tensta har utmärkt fetaost i lag.” 

andersson_lena

Lena Andersson. Foto: Cato Lein.

Annonser

Esters och Hugos gemensamma lust.

Hugo Rasks och Ester Nilssons kärleksrelation har blivit allmänintresse i och med Lena Anderssons prisbelönta roman Egenmäktigt förfarande. Esters besatthet av den avvisande mannen är smärtsamt illustrerad och igenkänningsgraden svinhög, ändå bläddrar man med fasa vidare. En detalj som en normal människa dock kanske inte noterar är att paret ofta umgås till någon typ av ost.

På sid 25 till exempel: ”Han tog fram det han köpt, kex, vindruvor och en grönmögelost han vecklade ut ur plastförpackningen.”

Sid 26: ”Upplöst i både kött och känsla över att få stå bredvid honom tänkte hon nu på osten, hur den vunnit i konkurrensen med andra ystningar och på mögelsvamparna som sållats bort i striden om att bli omtyckt av mänsklighetens smaklökar.”

Sid 63: ”Hon hade just hällt den rivna gruyèren i såsen…när han ringde kvart i sju.”

Sid 191: ”Ester beställde chèvresallad, Hugo entrecôte med pommes frites… Chèvren var krämig och tjock, köttet saftigt och mört…”

Även Lena Andersson verkar alltså se osten som något som berikar livet. Kanske är det till och med så att ostälskare har ett uns mer liv, lust och kreativitet än snittet..? Jag tänker tro så.

ostibok Ost i bok.