Det var en gång ett land långt uppe i norr; vi kan kalla det Sverige. Där fanns så många olika ostar att invånarna blev alldeles förvirrade och rådvilla vid mejerihyllan. (Idag tillverkas ca 100.000 ton ost i Sverige). Med glasartad blick kunde man hitta vanliga människor som bara skulle kompletteringshandla frukostost. ”Hjälp, här behövs en vägvisare! Något som kan guida mig rätt i hårdostdjungeln!” var det någon som skrek i förtvivlan. Genast tillsattes en grupp smakexperter, för så kunde man ju inte ha det. Experternas uppgift var att ta fram en smakmässig referensram och märkning så att folket lättare kunde välja och vraka bland de svenska påläggsfavoriterna. Och så föddes Smakmärkningen.

Märket får bara användas på hårdostar tillverkade i Sverige av svensk mjölk. Smakstyrkan varierar mellan 2 och 11 utifrån den av experterna satta referensen. Och med smakstyrka menar man ”den sammanlagda upplevelsen av ostens smakstyrka” med hänsyn till sådant som sälta, nötighet, knastrighet, sötma och så vidare. En Arla Herrgård, exempelvis, är en 3:a och Allerum långlagrad Svecia har en 9:a på smakskalan. Huruvida denna smakmärkning blev någons boj i bukten förtäljer inte historien. Och så vitt jag vet kan man fortfarande se en och annan konsument med glasartad blick vid hårdostarna.

Inte en bak.