Efter några pass i ostbutiken börjar nu den första chocken lägga sig. Att stå öga mot öga med en kund är inte längre jätteläskigt och jag har fått in tre fyra sorters ost i huvudet, och vad de kostar. (Skärmaskinen för div chark är fortfarande förknippat med stark ångest). Så min ostmästare, (ja, han är MIN nu, bara min), rullade ut ett Comté-hjul med diameter som en normal 1-åring och instruerade hur en delning skulle gå till. Till sin hjälp har man verktyg som användes redan för tusentals år sedan och som nu framgångsrikt delar bla Parmesan, Comté och Gruyère. Och detta är ett hantverk, obs! Ingen maskin används. Det är precision, fingertoppskänsla och ibland råstyrka som krävs. Hey, that’s my middlename.
Jag vet inte hur många där ute som har träffat ett ordentligt osthjul IRL, men det är nästan magiskt. En enorm pjäs som doftar och lockar till närkontakt. Man känner direkt stor respekt för arbetet bakom och SÅ mycket ost på en gång är mäktigt.
Man börjar med att skåra en mittlinje med en kniv med uppåtpekande spets för att liksom komma igenom den hårda ytan. Skåran går rakt över och ned på sidorna. Det är här ev styrka behövs.
Därefter tar man två stämjärnsliknande verktyg och försiktigt bit för bit jobbar sig över osten och ned i skåran. Först ena, sedan andra bredvid. Upp med den första och ned på andra sidan den andra. Fram och tillbaka, lite djupare för varje gång. Här är en fjäderlätt men bestämd hand en fördel. Är man för ivrig och slarvig riskerar osten att spricka och falla sönder. När halva är delad fortsätter man på samma sätt tills man har mer hanterbara delar. Att dela en stor till åtta mindre tog mig ca en timme. Så stolt, och så hedrad att Mr Ost lät mig hantera denna masterpiece. Kul!
Voilá!
Vad spännande, vilken känsla!