Helgen var minst sagt…speciell. Under Ostfestivalen på Nordiska museet åt jag mig igenom 46%-ig ädelost, gårdstillverkad kittost, svingod stekost, (ja, den heter Stekaren), 22-månaders Minimunk, ekologisk getost från Halltorp och ytterligare ett gäng lagrade, milda, mögliga, men framför allt svenska ostar. Och jag tror vi snackar ostkoma on this one. Lord. Var lite orolig att jag aldrig mer skulle vilja äta ost. Det gick över. Med över 30 utställare täcktes en stor del in på den svenska ostkartan och det skaffades många nya och trevliga bekantskaper; både i form av feta, runda och lagrade (ostar alltså) och människorna bakom dem.
De två dagarna var inte bara heaven för ostälskare, det var en bit svensk hantverkstradition väl värd att uppmärksamma. Dessa små producenter lever för och med sin ost. Tillverkar allt för hand av råvaror av högsta kvalitet. Det är det man måste påminna sig om när man står där med en liten puck för 85 spänn. Ofta är de ju värda varenda liten krona. Hjortsjö Gårdsmejeri har till exempel sju fjällkor som betar i skogs- och ängsmark och därför ger en naturligt varierande smak på ostarna. Ängsholmens Gårdsmejeri gör Sveriges enda buffelmozzarella och som en bonus tar de emot oss vanliga människor på buffelutsläpp på våren. Ostar tvättas och vänds för hand och ingen är den andra lik. Det finns så många historier och så mycket hjärta i varje ostbit, och det är ju det som skiljer himmelsk ost från not so himmelsk ost.
Att driva ett mikrobryggeri någonstans söder om söder är yesterday’s news, det är mikromejerier som är på tapeten. Kom ihåg var du läste det först.
Den där Stubbosten (kul namn!) blev min favorit :-) Kul att prova så många nya ostar. Guldgruva!
Så svårt att hitta de små svenska ostarna. Tips?
Pingback: Ostbonanza i Hunger. | Say Cheese
Pingback: Ost DIY. | Say Cheese
Pingback: Save the date – Ostfestivalen 13-15 februari. | Say Cheese