Bästa souveniren.

Mamma var i London. Mamma vet vad dottern vill ha. En påse ost från Partridges till exempel. Waterloo (typ brie), Mull of Kintyre (cheddar) och Wyfe of Bath (hård). Ingen blev en ny favorit, men ändå, bleeding lovely.

Bild

Fulost är också ost. Eller?

Alltså, det finns ju fulost och fulost. Vissa skulle kalla La Vache qui rit, Creme Bonjour eller till och med BabyBel för fulost. Och till viss del: ja. Men ändå nej, för de typerna utger sig aldrig för att vara något de inte är. Och så är det gott. Alltså: kategori fulost som är ost.

Sen har vi den andra sortens fulost: Grilloumi (fejk-Halloumi), Salladsost (fejk-Feta) och Paesano, fd RivOsto, (fejk-Parmesan). ”Ost” som låtsas vara finost, men är pretty fucking far from it. Och sådana gillar vi inte. Håll sig borta från det. Jag blir så irriterad när jag tänker på Salladsost att jag kommer vägra kalla den för ost bara för att straffa den. Alltså: inte ost.

Det något kryptiska svaret blir därmed fulost är också ost, men fejkost är shajt.

Anyone for cheese?

Jag säger ”ostland”, du säger med all sannolikhet Frankrike, möjligtvis Italien. Well, hello England. Detta land, med av frityrflott förstört matkulturrykte, är en bortglömd ostproducent av rang. Varför det är så svårt att hitta bra brittisk ost i de svenska ostdiskarna är därför obegripligt. (Vet någon?) De mest välkända godbitarna utanför de engelska gränserna är väl cheddar och Stilton, men det finns andra väl värda att testa. De här till exempel:

Beenleigh blue är en angenäm opastöriserad blåmögel från södra kusten, gjord på fårmjölk. Tankarna för mig omedelbart till Roquefort, och likheterna är stora, inte bara till utseendet; även den smuliga texturen påminner om den franske kompisen. Smakmässigt är Beenleigh blue som en utskällning som avslutas i försoning. Alltså en skarp ton i början som rundar av milt mot slutet. Ge den en plats på ostbrädan nästa gång. Eller i salladen. Eller i såsen. Eller…

Cornish Yarg är vid första smakbiten inte mycket för världen. Lite för mild, lite för mellanmjuk och lagom på alla sätt. Men sedan kommer jag på att det är just det jag gillar. Den är inte Gouda-trist utan bara härlig och god. Man vill ha mer. Kanske är en anglofil som jag något färgad av ursprunget, men det är good enough för mig.

Det GÅR inte att prata engelsk ost utan att prata cheddar. Montgomery Cheddar är en prisbelönt lagrad delikatess från en gård i Somerset i västra England. (Där för övrigt staden med bästa namnet finns: Cheddar village). Hur som helst, Montgomery cheddar är lagrad i 12-18 månader och har det karaktäristiska cheddarstinget, men samtidigt med en smak rund som… hm, en ost. Fantastisk att bara karva bitar av, men utmärkt i en omelett som behöver kantas av lite extra lyx. För smakar det så kostar det ju. I min affär kostar den 450 kr/kg. Lätt värt!