Fem ostar jag har svårt att klara mig utan.

Utan inbördes ordning.

Chèvre

Allt sedan jag för första gången åt chèvre på ett sydfranskt hål i väggen för 22 år sedan är jag beroende. Om det hade varit möjligt att injicera den hade jag utan att tveka övervunnit min sprutskräck. Nu får jag istället nöja mig med att köpa hela rullar. Och kan vi en gång för alla komma överens om att det heter chèvre, inte chevré? Allrighty then.

Taleggio

Osten jag ständigt återkommer till. Italiensk kittost med den perfekta konsistensen, smaken och doften. Skulle eventuellt kunna vara världens godaste ost. Se dock upp för Falbygdens Taleggio där ammoniaksmaken är högst oangenäm.

St Agur

Den finaste, mjukaste, lenaste, härligaste, mest sammetsaktiga och gudomliga blåmögel ever.

Feta

Jag vet. Fetans plats på listan kanske förvånar. Men tänk lammfärsbiffar, tomatsallad, vattenmelon, pizza, omelett, späckad kycklinglår und so weiter så förstår du vad jag menar. Få andra ostar är så mångsidig. Varning dock för de torra varianterna; för att platsa här måste den vara hyfsat soft.

Parmesan

Mindre överraskande som topp-5-ost, men inte desto mindre värdig. Risottons moder, pastans kapten. Och säg den ruccolasallad som klarar sig utan parmesan. Tänkte väl det.

Bubblare: Gruyère, Halloumi, cheddar (valfri), Västerbotten, Rondelé vitlök, Baby Bel

Jag och min ost.

För några är osten begränsad till frukostmackan, eller på sin höjd till calzonen. För andra är ost the corner stone of any meal. Min dag går mer eller mindre ut på att sniffa mig till någon typ av ost.

Att osten har en naturlig plats på frukostbordet är inga konstigheter, det som skiljer ostälskaren från andra är vilken ost det blir och i vilken form.

Lunch börjar jag tänka på redan vid tiotiden och då är frågan inte ”vart ska vi gå?” eller ”thai eller burgare?” utan snarare ”vad kan jag få med ost?” Fetaostspäckad, mozzarellagratinerad eller chèvrenånting blir alltid förstahandsvalet framför boef bourginion eller laxpudding, (såvida den inte är ostgratinerad).

Det som kanske är min styrka är att ingen ost är för ful. Jag bejakar osten i alla former. Lagrad ost, hård ost, stark, mjuk, mild, riven, smält eller i tub. Jag vill dock understryka att jag inte är en slasktratt, sk ostslasktratt. Det måste naturligtvis finnas något där som får mig att falla, och falla igen.

Jag vill även vara tydlig med att jag inte är ett proffs. Har egentligen inga specialkunskaper alls om ost utan är bara en hard core ostlover med en hobby.

Så med det sagt kör vi igång ostbloggen. The cheese blog. Blog de fromage.