Bäst i test: Getosten med det okända namnet.

Fick ännu en väldoftande present. I det prassliga pappret gömde sig en fransk blåmögel av getmjölk. Vis av geterfarenhet förväntade jag mig en något skarp smak med kombinationen get + mögel, typ Roquefort, (som visserligen är av fårmjölk, men ändå någonstans där, smakmässigt), vilket inte riktigt är min smakmelodi. MEN: ”Sing hallelujaaahh!” kom det bara. Som den där tjejen i Dr Alban-låten. Jag wailade like there was no tomorrow. Alltså den här osten är som balsam för själen, som när Simon & Garfunkel får till en perfekt stämsång, som som…den ultimata osten. Jag kan ha sagt det förut om någon annan ost, men det här är förmodligen godaste osten just nu. På riktigt. Mild och angenäm getsmak, en hint av pikant men snäll blåmögel och en mjuk men ändå stunsig konsistens. Himmelsk till en klutt päronmarmelad, oemotståndlig på sesamkex och ofantligt perfekt bara som den är.

Namnet är dock höljt i dunkel. På den handskrivna etiketten stod ”Ferme Trem Isley chèvre” men det finns ca noll ostar med det namnet när man kollar Google, så jag misstänker att någon slarvat med själva skrivandet. Det jag vet är att osten finns på Wijnjas i Stockholm, så man får helt enkelt korsa stadsdelsgränser för att ta sig dit för mer info och ost. Ses där!

Bild  Ljuvlig men hemlig.    

Val de Loue – en bit ögongodis.

Fick lite ost i present häromdagen. Den här lilla kamraten heter Val de Loue och är en fransk ost gjord på komjölk, tvättad i marc de Jura (fransk grappa).

Val de Loue är vacker. Svagt gyllene i färgen och lätt vågig yta. Doften är mild och gräddig. Och gräddig är det genomgående temat för den här osten. Med en fetthalt på 60% blir det lite av en utmaning att äta någon större mängd av denna. Smakmässigt är den bra; mild och fin. Men jag har svårt för så feta ostar. Den sätter sig liksom lite på tvären någonstans på väg ner i strupen. Synd. För man vill ju…

Ändå alltid uppskattat med ett oprövat kort och en sådan fin liten bit franskt hantverk. Känns ändå som att den gör sig bäst som rekvisita på en ostbricka, och det gör ont att konstatera.

ValDeLoue  Fransk ost möter engelska kex.

Skit i osten.

Vi har snackat om kvalster, och mögel är vardagsmat för oss ostfanatiker, men när svenska osttillverkare dränker sina produkter i antibiotika vaknade även den mest sömniga till liv. Inte antibiotika väl? Inte i svenska produkter väl??

Elisabet Höglund skriver om detta i Aftonbladet. Det handlar om att behandla långlagrade ostar med ett högst tveksamt antimögelmedel, Natamycin, även kallad E235, som är ett antibiotikapreparat. Natamycin är visserligen godkänt av Livsmedelsverket, men känns ändå inte skoj. Det är ju något med antibiotika och dess resultat med resistenta bakterier som får svenne banan att gå i taket. Med all rätt vill jag tillägga. Drevet gick på Västerbottensosts mfl Facebook-sidor och enligt ett hundratal kommer nu bojkotten av ostarna som ett brev på posten. Västerbottensosten svarade bara timmar senare.

Bild

Bra att detta tas upp och att folk reagerar. MEN. Det känns ändå som att det är samma människor som blir SUPERFÖRVÅNADE när deras billiga fläskfilé kommer från en plågad tysk gris eller som köper besprutade grönsaker utan att blinka för att sedan grina för att det visar sig att det är GIFT på tomaterna.

Kort summering på en komplex fråga: Livsmedelsindustrin är ful på många sätt och det är inte lätt att förstå alla E-nummer och omskrivningar. Ett hett tips är att köpa ekologiskt, läsa på förpackningen och fortsätta ifrågasätta matfusket. Det ska inte vara lätt att vara människa.

En hatt i hästväg.

Apropå osthatt. Idag inleds Royal Ascot, den traditionella brittiska galopptävlingen med Drottning Elizabeth som maskot, (The Royal Mascot).

Klädkoden är engelskt strikt och det är hatt som gäller för både män och kvinnor. Och visst är nog hattparaden veckans höjdpunkt där den ena kreationen överträffar den andra i fnissighet. Enda regeln för kvinnornas hatt är att den måste ha en bas på minst 10 cm, sedan är det bara att släppa på allt. Och vissa har helt enkelt bättre smak än andra.

Bild

Miss Stilton.

Brie på galler.

Nu när grillsäsongens första stapplande steg ligger bakom oss och vi har blivit varma i kläderna kastar vi oss över osten. Egentligen är ju Halloumin vår bästa kompis på gallret, men när man väl upptäckt grillad brie blir valet inte lika lätt längre.

Så här gör vi: Snitta ytan på en liten hel brie, lägg den i dubbla folielager och ös på med en blandning av hackade färska aprikoser, blandade nötter (typ valnötter eller hasselnötter) honung och en god balsamico. Slå in paketet, lägg på halvvarm grill i typ 10 min och du kommer aldrig vilja att kvällen tar slut. Glöm för guds skull inte att ha ett frasigt bröd till hands.

BildHett på grillen.

Tre nya hemlisar.

Hallå?! Här går Allerum och lanserar tre nyheter utan att 1) informera Say cheese om detta och 2) skriva något om det på sin hemsida. De har helt förlitat sig på reklamens makt för att upplysa allmänheten. Det hela handlar om en långlagrad Whisky Mackmyra och Skotsk Cheddar, 12 resp 18 mån lagring, (i den klassiskt brittiska tegelstensformen). Låter ju riktigt lovande! Får helt enkelt återkomma med smakomdöme. Ostjakten startar NU.

Bild Selfie.

Ostens värsta kompis.

Ett bra test för att kolla om du är på en riktig italiensk restaurang är att beställa en skaldjurspasta. Får du parmesan till är de ute och cyklar. Ost till skaldjur verkar nämligen vara no signora.

Och när jag tänker efter så passar fisk och skaldjur inte ens bra med ost oavsett italienska ”regler”. (Och nu snackar jag inte färskost eller ricotta). Jag gillar inte fetaost på lax, inte gratinerad hummer och pizza med musslor eller räkor är en riktigt dålig idé. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det är något med fina fisken och robusta osten som inte funkar ihop. Med undantag för min linguini med chili- och vitlöksräkor. Parmesan on the very top då är himla fint, trots allt. Men visst är det något svårt över fisk-/ostkombinationen. Eller är det bara jag?

Bild Den gubben går inte.

Vardagsproblematik i i-landet.

Vi måste prata om Förpackningsproblemet. Det där som uppstår när en ost är så väl inslagen i plast att det är omöjligt att öppna den på ett värdigt sätt. Jag kan se ostinslagaren framför mig; galen blick och hysteriskt skratt när han (för det är en han) virar plasten hårdare och hårdare som straff för att det är någon annan som får äta upp innehållet.

Man börjar med att försöka hitta en lös hörna i plasten. Går sen vidare till att pilla lite i etiketten. Pillandet går obemärkt över till ett rivande och allt avslutas i ett frusterat sprättande med kniv. Väljer alltid ost i papper när det finns att tillgå, men det finns ju knappt ens i saluhallar nuförtin, vilket man ändå inte poppar in på varje dag. Paniiik!

Ja, det är måndag.

Bild Så nära, men ändå så långt bort.