Skära chèvreskivor.

När man ska göra varm chèvremacka kommer man alltid till det kritiska momentet ”skär chèvren i skivor”. Om du har försökt skära chèvre i skivor med kniv vet du att det inte går. Eftersom mögelskalet ger ett motstånd medan det inre är mjukt och därmed trycks ihop blir det ju bara mos. Därför kommer här ett nördtips för den perfekta chèvreskivan:

Skär en liten skåra i mögelskalet med kniv. 

Bild

Tag en lagom lång sytråd och skär en elegant skiva med tråden i valfri tjocklek. 

Bild

Klart. 

Bild

Självklart finns ju flådiga proffsostskärare i någon typ av ståltråd, men den här MacGyver-varianten funkar utmärkt.

 

Svecia – i skuggan av Prästen.

Jag vet inte hur det är med dig, men Svecia är en ost som för mig har varit en blind fläck på ostkartan, tills ganska nyligen. Den har liksom bara legat där i disken utan att pocka på uppmärksamhet. Och rutinmässigt har jag svept med armen över den och förbi för att greppa något mer prästigt eller cheddaraktigt. Sådant som man plockar med vänsterhanden.

Men så hände det. En liten farbror, sk ostfarbror, stod vid disken och bjöd generöst på Allerum Långlagrade Svecia. Reflexmässigt sträckte jag mig mot osten och smakade. Och hej Svecia vad vi kommer ses igen. Osten är ju en liten pärla med sting och riktigt god smak; en blandning mellan lagrad Prästost och Västerbottensost. Även konsistensen befinner sig däremellan. Kvaliteten och smaken skiljer sig ju så klart beroende på varumärke och lagringstid, de billiga varianterna gör mig nog inte alls lika exalterad, men Allerums långlagrade och Kvibilles är mycket bra. Smakrik på frukostmackan, pricken över i:t i en omelett och gott som bitar till marmelad.

Svecia har en låång historia. Redan på 1200-talet fanns det någon (mjölkbonde gissningsvis) som ystade ihop det som vi idag kallar Svecia. Den är en klassisk svensk ost som dessutom är skyddad inom EU och därmed bara får tillverkas i Sverige av svensk mjölk. Och namnet: Sverige på latin (suecia).

Kanske är det bara jag som behandlat Svecia på tok för nonchalant. Men nu är det slut med det. Den lagrade förtjänar definitivt en plats i mitt kylskåp, och det gör sannerligen inte vad som helst, (mest pga att det är för trångt). Prästen får åka ut för gott.

Bild

Digital ostbricka.

Har du någonsin stått handfallen inför vilka ostar du ska plocka ihop till ostbrickan? Well, no more stå handfallen. Falbygdens Ost har nämligen en app med det passande namnet Ostbrickan. Gratisappen hjälper dig att komponera ihop den optimala brickan efter din smak. Du knappar in hur många ni är, vilken smakstyrka du söker och när osten ska ätas, och vips så har du ett förslag på inköpslista. Du kan läsa mer om ostarna och kolla runt i Falbygdens hela sortiment, som är förvånansvärt brett. Det är en trevlig app och fiffigt av Falbygdens att lägga beslag på ostavdelningen. Nackdelen är att man naturligtvis bara får tips om ostar från Falbygdens, men något annat vore kanske lite mycket begärt. Testa den.

Bild

Crêperolles, mais non.

Franska cheddarrullar. I fin förpackning. Önskar SÅ att jag kunde säga att detta är min nya drog, men det är inte särskilt gott. Alls. Det här är ett halvhjärtat försök att få till lyxsnacks. Men lyx för mig är inte en radda konstgjorda ingredienser, (t ex ”naturlig smak av peppar”, istället för peppar??, och ett gäng svåruttalade grunkor). Torrt ostpulver och smaken av just det blir inte kul i det långa loppet. Ens som snacks. Ostpulver i sig har jag så klart inget emot, så länge det bjuder på något mer, (typ salt), men här smakar det tyvärr som det luktar i gamla skafferier. Med det sagt vill jag för guds skull inte hindra någon från att prova något nytt. Alltid hittar man något.

Bild

Ost i mat 2.

1990 var jag i Ungern första gången. Järnridån hade precis raserats och kommunisterna dragit dit pepparn växer. Men det var jag för ung för att bry mig om då. Viktigare var att glassen kostade motsvarande 20 öre och att jag fick bita i en nyfriterad langos för första gången. Langosen köptes från en husvagn längs den dammiga vägen för ca noll kronor och serverades med vitlöksolja, gräddfil och riven ost. Där och då var det den märkligaste (i positiv bemärkelse) matupplevelse jag haft i mitt tonåriga liv. På pappret: vitlöksosande friterad deg. Eh, nej tack? IRL: fett, salt, ost och sval gräddfil i overklig samklang. Så ja, jag var en av dem som köade pinsamt länge för dessa flottiga mästerverk när de dök upp under Vattenfestivalen. Viktigt att påpeka dock är att varianterna med svart kaviar, sylt eller annan smörja naturligtvis är ett hån mot den ungerska nationalrätten. Dock tackar jag någon högre makt att de inte säljs i en vagn nära mig, för denna frityrbomb är förmodligen hjärtats värsta mardröm. Jag får nöja mig med att längta och dagdrömma om den perfekta langosen. Med ost på.

Bild