Parmigiano Reggiano – julens centerpiece.

Och så var julen över. Låter man alltför cynisk när man tycker att det bästa var att man hittade hjärtbiten av parmesanen i ostdisken? (Alltså mittenbiten. Alltså den mest mogna och därmed godaste). Förmodligen. Men denna umami-osande proteinbomb är ju helt oumbärlig och alldeles…alldeles underbar. Att då lägga vantarna på den absoluta juvelen är ju något extra.

En äkta Parmiggiano Reggiano är ursprungsskyddad och noggrant märkt på kanten. Därför säljs alla bitar alltid med kant för att man ska kunna kontrollera äktheten. Så även hjärtat.

Just denna värdefulla mittbit hyvlades ned och fick kröna den smörstekta brysselkålen på julbordet. Behöver jag förtydliga att det blev en god jul?

brysselkål Godast på julbordet.

Annonser

En svart jul.

Min absoluta favorit när det kommer till svensk cheddar är Kvibille. Den optimala kombinationen av smak, konsistens, stick i gommen och feeling av hantverk med den där tygduken. Helt enkelt godast när det kommer till kritan, så mig behöver de inte övertyga med någon tjusig reklam. Men det här faller jag för. Riktigt snyggt. Någon kanske får för sig att knorra om ”tjära i maten?!” men nej nej, det här är bara gott och flott. Så glöm hårda paket i jul, det är svarta som gäller.

Christmas Cheese.

Så här dagarna innan jul lanserar Donken en burgare med ost x 4. Så om du är sugen på 120% av RDI av mättat fett redan innan julbordet är Christmas Cheese något för dig. En 150-grammare har toppats med chèvresås, Gouda och Emmentaler och ligger tryggt inbäddad mellan ett ostgratinerat bröd. Någon har uppenbarligen gått bananas på osten här. Frågan är om det funkar eller helt enkelt blir för mycket av det goda. Den frågan får förbli obesvarad så länge eftersom jag inte testat den och heller inte är sugen att göra så. Men någon på McDonald’s har rätt mindset och det gillar vi. Skärmavbild 2014-12-09 kl. 13.31.53                                                            God jul?

När skillnaden mellan ost och ost blir smärtsamt tydlig.

Mitt första möte med Svecia blev överväldigande. Änglar sjöng från små rosa moln och en tår hotade att tränga ut ur ögonvrån. Då var det Allerums långlagrade som framkallade reaktionerna. I veckan fanns Arlas Svecia uppradade snyggt och lockande i butiken, dessutom till specialpris, så jag greppade en ost och gled nöjt mot kassan.

Tillfredsställelsen byttes snabbt mot enorm besvikelse när plasten var avskalad och första skivan mötte gommen. Borta var stinget, borta var den krispiga texturen och helt frånvarande var själva smaken. Naturligtvis har långlagrad och inte så långlagrad ost signifikanta skillnader i både arom och konsistens, och kanske är detta en orättvis jämförelse, men SÅ vitt skilda ostar förväntade jag mig inte. Arlas Svecia var direkt obehaglig och plötsligt aktualiserades min tidigare undran: vem köper den här osten?! Aldrig har skillnaden mellan ost och ost varit större.

Och så går en dag och kommer aldrig mer igen.

Image.aspx                                     Sorteras som plastförpackning. Hela osten.

Osten som dopade romarna.

Romarriket brukar allt som oftast målas upp som en tid av muskliga gladiatorer och brutala uppgörelser, ofta om en skön mö. Gudar dyrkades och myter skapades och än idag är det svårt att veta vad som är ren fantasi och vad som är sanning. Bland annat sägs det att man gjorde ost av lejonmjölk och att den som åt av den blev extra modig. Underbar story! Och vad många frågor den väcker. Vad var det för typ som mjölkade lejonhonan? Var det en slav, en dödsdömd fånge eller en krigare som redan ätit av osten? Hur smakade den?? (Vilket man säkert inte kunde bry sig mindre om eftersom det var själva modigheten man var ute efter). Och vad blev effekten?? Var gladiatorspelen bara ett crazy resultat av överkonsumtion av lejonost? Hörde jag filmsynopsis?

lejonost_gladiator Hallå, du ska inte döda det! Du ska mjölka det!