The American dream.

Ibland, men bara ibland, önskar jag att snabbmatskulturen här var lite mer som i Amerikat, för då hade man kunnat äta sig trött på diverse ostiga (och måhända artificiella) side orders. Som de här mac’n cheese bitesen på KFC eller Taco Bells cheese rollups. Man kan inte annat än imponeras av amerikanernas kreativitet när det gäller att komma på nya sätt att stoppa ost i mat. Synd bara att man inte fattat storheten i detta over here.

BildBild

You had me at bonjour.

Gled ned till Hötorgshallen, som man gör, för att hitta något nytt. Letade efter en rekommenderad alpkäse, men i brist på densamma hittade jag två svinfina stand ins på Saluplats Ost: Caprinelle (en fransk get) och Roccolo Valtaleggio (en italiensk ko).

Caprinelle är halvmjuk och lagrad i 4-6 månader, av mjölk från getter i franska Pyrenéerna. (Bara den infon kan ju få en knäsvag). Mild och fin smak. Inga svårigheter att sätta i sig 150 g på stående fot.

Italienaren med det krångliga namnet var även det en ny bekantskap som lätt kan bli livslång. Konsistensen är smulig och åt det torra hållet, som en torr chèvre. Och det kanske inte låter så skojsigt. Men smaken! Smaken är…(letar efter ett bättre ord men misslyckas)…mild, något syrlig på ett angenämt sätt. Osten är gjord på komjölk men jag kan inte låta bli att tycka att den lutar åt gethållet smakmässigt. Kanske är det konsistensen som förvillar. Jag har uppenbarligen lite svårt att sätta ord på själva smaken, vet bara att den är så bra att man vill krypa in i den. Oddsen att jag kommer köpa de här ostarna igen är därför riktigt låga. Älskar när jag blir presenterad för något för mig nytt OCH vansinnesgott.

BildCaprinelle och Roccolo Valtaleggio.

You say potato I say Stilton.

Man blir ju nyfiken när det står chips med smak av Stilton i butikshyllan. Måste testas, tänker man, och så har man fått sig ett giltigt skäl att köpa chips.

Svenska Rootfruit har en mängd olika chips av just rotfrukter, här har vi med potatis att göra. Innehållet lovar potatis då rå, rapsolja, ostpulver och kryddor. Huruvida ostpulvret innehåller just Stilton vet jag inget om, men saken är att de faktiskt smakar Stilton. Alltså inte lika mycket som själva osten obviously, men de har en tydlig blåmögelsmak. Bingo! Nackdelen/fördelen är att man tröttnar rätt snabbt på smaken, och så är de galet salta, så en näve räcker. Finns i välsorterade mataffärer.

Bild

Ostarna average Joe förmodligen uttalar fel.

Det finns ju en mängd ostar (franska) där ute som är en halv vetenskap att uttala. Och sedan finns det vanligt förekommande sorter som ändå hamnar i uttalsträsket.

Chèvre – Trots att den numera är vardagsmat för många hör man ändå titt som tätt ett skärande ”chevré”, med betoning på sista e:t. Säg efter mig: CHÄÄVR. Ev ett stumt e på slutet. 

Boursin – Den franska vitlöksosten uttalas BORSÄN, (stumt n).

Roquefort – Ännu en onödigt fransk stavning. Självklart utan t: ROCKFÅR. Inga konstigheter.

Manchego – Vet inte om det bara är min vanliga tur, men jag har hört förvånansvärt många säga Mansego. MANCHEGO, alltså som det stavas, duh.

Västerbottensost – En klurig en. I princip alla (så även jag pro blogg) sa Västerbottenost, när man i själva verket bör säga VästerbottenSost. Med S, hör och häpna.

Så. Med detta sagt slänger jag in snobbhatten i garderoben och hoppas vi kan lägga uppläxningen bakom oss. Peace.

Bild

 

Chääävr.