Ibland, men bara ibland, önskar jag att snabbmatskulturen här var lite mer som i Amerikat, för då hade man kunnat äta sig trött på diverse ostiga (och måhända artificiella) side orders. Som de här mac’n cheese bitesen på KFC eller Taco Bells cheese rollups. Man kan inte annat än imponeras av amerikanernas kreativitet när det gäller att komma på nya sätt att stoppa ost i mat. Synd bara att man inte fattat storheten i detta over here.
Gled ned till Hötorgshallen, som man gör, för att hitta något nytt. Letade efter en rekommenderad alpkäse, men i brist på densamma hittade jag två svinfina stand ins på Saluplats Ost: Caprinelle (en fransk get) och Roccolo Valtaleggio (en italiensk ko).
Caprinelle är halvmjuk och lagrad i 4-6 månader, av mjölk från getter i franska Pyrenéerna. (Bara den infon kan ju få en knäsvag). Mild och fin smak. Inga svårigheter att sätta i sig 150 g på stående fot.
Italienaren med det krångliga namnet var även det en ny bekantskap som lätt kan bli livslång. Konsistensen är smulig och åt det torra hållet, som en torr chèvre. Och det kanske inte låter så skojsigt. Men smaken! Smaken är…(letar efter ett bättre ord men misslyckas)…mild, något syrlig på ett angenämt sätt. Osten är gjord på komjölk men jag kan inte låta bli att tycka att den lutar åt gethållet smakmässigt. Kanske är det konsistensen som förvillar. Jag har uppenbarligen lite svårt att sätta ord på själva smaken, vet bara att den är så bra att man vill krypa in i den. Oddsen att jag kommer köpa de här ostarna igen är därför riktigt låga. Älskar när jag blir presenterad för något för mig nytt OCH vansinnesgott.
Caprinelle och Roccolo Valtaleggio.
Kanske lite pretto. Men ändå nice. Känslan!
Chèvre, tranbär och valnötter på surdeg.
Man blir ju nyfiken när det står chips med smak av Stilton i butikshyllan. Måste testas, tänker man, och så har man fått sig ett giltigt skäl att köpa chips.
Svenska Rootfruit har en mängd olika chips av just rotfrukter, här har vi med potatis att göra. Innehållet lovar potatis då rå, rapsolja, ostpulver och kryddor. Huruvida ostpulvret innehåller just Stilton vet jag inget om, men saken är att de faktiskt smakar Stilton. Alltså inte lika mycket som själva osten obviously, men de har en tydlig blåmögelsmak. Bingo! Nackdelen/fördelen är att man tröttnar rätt snabbt på smaken, och så är de galet salta, så en näve räcker. Finns i välsorterade mataffärer.
Det finns ju en mängd ostar (franska) där ute som är en halv vetenskap att uttala. Och sedan finns det vanligt förekommande sorter som ändå hamnar i uttalsträsket.
Chèvre – Trots att den numera är vardagsmat för många hör man ändå titt som tätt ett skärande ”chevré”, med betoning på sista e:t. Säg efter mig: CHÄÄVR. Ev ett stumt e på slutet.
Boursin – Den franska vitlöksosten uttalas BORSÄN, (stumt n).
Roquefort – Ännu en onödigt fransk stavning. Självklart utan t: ROCKFÅR. Inga konstigheter.
Manchego – Vet inte om det bara är min vanliga tur, men jag har hört förvånansvärt många säga Mansego. MANCHEGO, alltså som det stavas, duh.
Västerbottensost – En klurig en. I princip alla (så även jag pro blogg) sa Västerbottenost, när man i själva verket bör säga VästerbottenSost. Med S, hör och häpna.
Så. Med detta sagt slänger jag in snobbhatten i garderoben och hoppas vi kan lägga uppläxningen bakom oss. Peace.
Chääävr.
Är inte så förtjust i plastförpackningar och plastförvaring. Helt oförtjust i plast överhuvudtaget faktiskt. Ftalater hit och hormonstörningar dit får mig att försöka undvika plast, särskilt i matsammanhang. Med den här ostkupan slår vi två flugor i en smäll: 1. Inget skit i osten 2. Snygg. Finns på hautelook.com.
Tydligen är det fler än jag som gillar det här med ost, framför allt att äta, för ostkonsumtionen har aldrig varit större i Sverige. Det är dock främst importerade godsaker som slinker ned, så de svenska producenterna får allt mindre att göra. Lite synd kan man tycka. Därför är det dubbelt så bra när vi under en två dagar lång ostfestival, 7-8 februari, kan uppmärksamma främst svensk ost på Nordiska museet. Det kommer bjudas på seminarier, föredrag, tävlingar, ostprovningar och mingel med nördar med cheezy breath. Count me in!
Den ser ut som ett förhistoriskt, men elegant, tortyrredskap, men är i själva verket verktyget man behöver för att skiva ost med stil. Ska tänka på den nästa gång jag står där med sytrådrullen för att få till en chèvreskiva. Vill ha!
90-talet dominerades av två folkslag: Blur-anhängare och Oasis-diton. Oavsett vilket britpopband man kammade luggen till gick det knappast någon förbi att de båda skördade enorma framgångar och minst sagt levde upp till popstjärnemyten. Idag, 20 år senare, har flera av dem styrt in på nya vägar, bytt solglajorna mot progressiva glasögon och närapå blivit vanligt fölk.
Den mest intressanta vägen har utan tvekan Blur-basisten Alex James valt. Under 2000-talet köpte han nämligen en stor gård på den brittiska landsbygden och började ägna sig åt det som verkligen betyder något: ost. Idag har han fem ”finostar” i eget namn, Blue Monday, Farleigh Wallop, Little Wallop, Good Queen Maude och Goddess, och har ett sortiment färdigskivad vardagsost, (bl a. Spring Onion Cheddar, Sweet Chili Cheddar). Han har även drivit The Cheese Diaries på The Guardians webupplaga med stor framgång.
Blue Monday, (som för övrigt fick sitt namn efter Alex favorit-New Order-låt med samma namn), är en krämig och småstark blåmögelost. Farleigh Wallop är en mild och mjuk getost rullad i timjan. Little Wallop är en prisbelönt getost tvättad i ciderbrandy och inslagen i vinblad. Good Queen Maude, vinnare vid World Cheese Awards, är en hård fårost i extremt begränsad upplaga. Man kan tydligen bara tillverka typ 15 ostar i veckan. Hantverk på hög nivå med andra ord. Slutligen Goddess, hans senaste verk, som är en halvmjuk ost av komjölk, även den tvättad i ciderbrandy.
Trist nog har jag inte personligen haft möjlighet att avgöra om någon av hans ostar är hits, men man blir ju onekligen nyfiken. Hörde jag London-resa?
119 – inlägg i bloggen
118 – kommentarer
20 – minst, gånger som jag käkade Taleggio.
1 – plagierade loggor
450 – kronor/kilo jag betalade för den godaste cheddarn, Montgomery
1 – gånger jag dog när jag smakade Napfer Nuss första gången.
0 – kilo jag gick upp, trots allt.
1.000 – tack till er som läser och kommenterar. Blir glad.
Hej 2014.
Say Cheese 