Ryktet spred sig att jag går igång på påse full med ost, så folk (pappa) gick man ur huse för att göra mig glad. Det blev en Farmhouse cheddar (skott i gomseglet), Tomme de chèvre (bomull för själen) och Taleggio (så klart). Och vips så blev långfredagen lite roligare.
När du har betat av Borough Market, Neal’s Yard Dairy, Duke of York Square Food Market och Harrod’s ostavdelning får du inte glömma att droppa in på en hederlig Tesco och plocka på dig ett par nät med BabyBel cheddar. Den lila. Den slår den röda.
Några kommer ihåg den och får något blankt i blicken, andra är lyckligt ovetandes. Jag kommer ihåg den som råmumsig och spännande. Raketosten gjorde uppenbarligen avtryck, för fortfarande idag är Facebook-grupper och debattforum hyfsat aktiva ang ostens frånfälle, trots att det inte producerats en Raketost sedan 1979.
Vore kul att testa den idag och se om den verkligen var så fantastisk som jag (och några tusen till) kommer ihåg det som eller om det bara var brist på alternativ som gjorde att man tyckte om den. Anar det senaste. Kanske precis därför är det nog bra att inte hoppas på en återintroduktion av Kavlis klassiska flaggskepp.
R.I.P. Raketosten.
Är det några som fattat värdet av ost så är det de amerikanska rapparna. ”Cheese” (eller valfri ostsort) är nämligen slang för pengar. Li’l Wayne drar till exempel iväg raderna ”…young and quick to go off like car alarms, now the younging keep his mind on the Parmesan…”. Eller Danger Doom ”…from the womb to the tomb get that ricotta, bada bing, bada boom…”.
Vi kan bara hoppas på att de svenska kollegorna håller sig långt ifrån osten. ”Herrgår’n rullar in som den ska, det går bra nu…”. Not so much gangsta.
Bästa pysslet en regnig (eller sjukt snöig) dag. Du behöver: BabyBel, liten kniv, en undertryckt kreativitet som vill ut.
Feta.
Är du sugen på en mogen Bredsjö blå? Klart du är. Känner du att du bara måste ha ostfyllda crêpesrolles? Ja, du måste. Ta dig då till världens ände (Lidingö centrum) där Papilles, en grym liten ostpärla med allt du vill ha och behöver, finns. Hälsa från mig.
Mamma var i London. Mamma vet vad dottern vill ha. En påse ost från Partridges till exempel. Waterloo (typ brie), Mull of Kintyre (cheddar) och Wyfe of Bath (hård). Ingen blev en ny favorit, men ändå, bleeding lovely.
Bilden är lånad av Scandinavian Kitchen.
Har testat en (för mig) ny ost. Bethmale de Chèvre. En semimjuk fransk ost av get. (Mjölken alltså). Mild, men med karaktär. Kommer lätt köpa igen.
Alltså, det finns ju fulost och fulost. Vissa skulle kalla La Vache qui rit, Creme Bonjour eller till och med BabyBel för fulost. Och till viss del: ja. Men ändå nej, för de typerna utger sig aldrig för att vara något de inte är. Och så är det gott. Alltså: kategori fulost som är ost.
Sen har vi den andra sortens fulost: Grilloumi (fejk-Halloumi), Salladsost (fejk-Feta) och Paesano, fd RivOsto, (fejk-Parmesan). ”Ost” som låtsas vara finost, men är pretty fucking far from it. Och sådana gillar vi inte. Håll sig borta från det. Jag blir så irriterad när jag tänker på Salladsost att jag kommer vägra kalla den för ost bara för att straffa den. Alltså: inte ost.
Det något kryptiska svaret blir därmed fulost är också ost, men fejkost är shajt.
Fyra ostar, två barn. Vilken blir favoriten?
Resultat: Den överlägsna vinnaren var (föga förvånande pga erfarenhet) parmesanen. Att brien förblev i princip orörd var nästan oroande, men jag samlade mig och gladdes åt parmesanens triumf.
Jag säger ”ostland”, du säger med all sannolikhet Frankrike, möjligtvis Italien. Well, hello England. Detta land, med av frityrflott förstört matkulturrykte, är en bortglömd ostproducent av rang. Varför det är så svårt att hitta bra brittisk ost i de svenska ostdiskarna är därför obegripligt. (Vet någon?) De mest välkända godbitarna utanför de engelska gränserna är väl cheddar och Stilton, men det finns andra väl värda att testa. De här till exempel:
Beenleigh blue är en angenäm opastöriserad blåmögel från södra kusten, gjord på fårmjölk. Tankarna för mig omedelbart till Roquefort, och likheterna är stora, inte bara till utseendet; även den smuliga texturen påminner om den franske kompisen. Smakmässigt är Beenleigh blue som en utskällning som avslutas i försoning. Alltså en skarp ton i början som rundar av milt mot slutet. Ge den en plats på ostbrädan nästa gång. Eller i salladen. Eller i såsen. Eller…
Cornish Yarg är vid första smakbiten inte mycket för världen. Lite för mild, lite för mellanmjuk och lagom på alla sätt. Men sedan kommer jag på att det är just det jag gillar. Den är inte Gouda-trist utan bara härlig och god. Man vill ha mer. Kanske är en anglofil som jag något färgad av ursprunget, men det är good enough för mig.
Det GÅR inte att prata engelsk ost utan att prata cheddar. Montgomery Cheddar är en prisbelönt lagrad delikatess från en gård i Somerset i västra England. (Där för övrigt staden med bästa namnet finns: Cheddar village). Hur som helst, Montgomery cheddar är lagrad i 12-18 månader och har det karaktäristiska cheddarstinget, men samtidigt med en smak rund som… hm, en ost. Fantastisk att bara karva bitar av, men utmärkt i en omelett som behöver kantas av lite extra lyx. För smakar det så kostar det ju. I min affär kostar den 450 kr/kg. Lätt värt!
Hur god BabyBel är? Så här god.
Say Cheese 