Jag har varit gravid två gånger. Lätt de bästa beslut jag har fattat. Men. Det som hände under andra graviditeten var att min svaghet för ost gick från hyfsat normal till not so hyfsat normal. När man är gravid får man nämligen rådet att avstå mögliga och opastöriserade ostar. Så inte nog med att man blir tung, får vadkramper och flåsar som en svingammal labrador, man måste avstå något av det bästa livet har att erbjuda. Min tidigare så avslappnade relation till ost blev därmed något ansträngd. Man skulle till och med kunna påstå att den kunde förväxlas med tvångstankar. Måste. Ha. Ost. Så där stod jag, hukad över en kastrull och stirrade ned på chèvren som bubblade i sitt eget fett, för att sedan bre ut massan på bröd, och äta. Jag hade så klart undersökt att om man hettar upp osten ordentligt så dör den skadliga listeriabakterien, (som i allra värsta fall kan orsaka missfall). Så jag fick min ost, men inte så ofta som jag hade önskat pga den omständliga ritualen.

Men vad säger rönen idag? För de ändras ju titt som tätt. Enligt livsmedelsverket är det detta som gäller precis nu:

”Undvik ost gjord på opastöriserad mjölk. Undvik också mögel- och kittost även om den är gjord på pastöriserad mjölk, till exempel Brie, Gorgonzola, Chèvre, Vacherol och Taleggio. Ost i matlagning som upphettas till bubblande het går bra att äta.”

Så, ät ost. Men hetta upp den först om du är osäker. Och när bebisen har fötts är du värd jordens ostbricka. Hör ni det alla blivande pappor?