Något rätt har man gjort när dottern inte bara käkar brie till frukost, utan dessutom ej snålar med osten. Och helt rätt proportioner according to me. Än så länge är det mest fulbrie som äts dagligen i dessa mängder, (= bra för ekonomin), men manchego, parmesan i bit och chèvre är det också stark efterfrågan på. Och är det någon extravagans man ska tillåta barnen är det ost tycker jag. Läsk, kakor och godis göre sig icke besvär, men vill ungen ha en grottlagrad gruyère då säger mamman inte nej.
Månadsarkiv: maj 2016
Veckans fling – Robiola.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja nu. Eftersom jag äter löjligt mycket ost stöter jag ständigt på nya favoriter. Hur många får plats på min topp 10-lista egentligen? Och hur blir det med trovärdigheten när man hela tiden utbrister ”men alltså guuuu vilken fantastisk ost!” Men nu har det hänt igen, och den här gången är det på riktigt. Man kunde höra hur hjärnan liksom öppnade upp och lät dopaminet strömma fritt och högljutt. Utlösaren till de drogliknande strömningarna heter Robiola.
Denna lilla runda sak är en mjuk dröm av ko-, get- och fårmjölk. Kärnan är krämig och höljet spänstigt vitmögligt. Den är syrlig men ändå sötaktig, mjuk men fast, getig men balanserat mild. Mitt ordförråd räcker inte till. Det blir bara fånigt att kasta ur sig superlativ och påhittiga liknelser.
Robiolan görs i Italiens norra delar och är bara ca tre veckor gammal när den landar i den svenska ostdisken, och precis då är den som härligast. Ät den som den är utan distraherande bröd/kex/marmelad. Så gör dig själv en tjänst; hitta, köp och trigga hjärnans belöningssystem. NU.
Världens tristaste bild på världens (just nu) härligaste ost.
Tomme aux fleurs får mig att joddla.
En grej som är tacksam med ost är att de sällan har en lockande förpackning som vill pracka på oss ett löfte om exklusiv/hantverksmässig/supergod ost. Eftersom de säljs utan förpackning, (tänk ostdisk), gör det ju att alla sorter mer eller mindre får samma chans att få följa med hem. Men sen kan man ju inte låta bli att bli förförd av en härlig historia om tillverkning eller uppkomst av vissa ostar. Och somliga är ju små konstverk även utan förpackning. All the above stämmer med den här, Tomme aux fleurs.
Osten görs av mjölk från kor som vandrar på grässlätterna i schweiziska Alperna. Men bara av vår- och sommarmjölken eftersom det är då korna tuggar i sig gräs från högfjället och då ger den perfekta smaken. Osten lagras sedan i ca 4 månader och rullas i alpblommor. Alpblommor hörni! Ser du bilden framför dig? En solig slätt med råmande kor. Sida vid sida med skira ängsblommor som böjer sig för den friska alpvinden. Måste ha.
Smaken påminner om Appenzeller, men är inte lika nötig och aaaaningens mildare och aaaaningens mjukare, pga kortare lagring bland annat. Ett proffs hade säkert kunnat plocka upp en ton av gröngräs i aromen, men jag, jag är ju bara en hobbyätare så diskreta noter av ev blomster låter jag vara osagt.
Det jag däremot vet är att Tomme aux fleurs är en fin fullträff och lätt månadens ost. Riktigt riktigt god och riktigt riktigt vacker. Sound of Music i en liten ost.