Jodå, jag kom iväg till Ostfestivalen. Lite febervimsig, men ändå på plats. Tyvärr blev det bara besök på söndagen som är den värsta dagen pga folkmassorna och trötta utställare. Och antalet besökare i år var rekordstort, 6.000 ca, vilket ju är råkul. Men till nästa år hoppas jag på utökat utrymme, det är för många armbågar framför borden vilket gör det svårt att snacka med producenterna. Och det är ju halva grejen. Men folk åt inte bara. Vid seminariet som Kerstin Jürss höll i om hur man gör ost trängdes entusiaster nyfiket runt scenen. Tillverka är helt klart det nya äta.
Det var idel kända ansikten bland producenterna. Min favorit, Birgitta Dahlberg, fanns så klart på plats med sina ljuvliga handgjorda ostpraliner. Jürss mejeri hade traditionsenligt staplat upp sina godingar Granbarksosten, Sörmlands Ädel och Blanka. Utan någon genomtänkt plan sicksackade jag mig mellan halloumi, korianderost, äppelmusttvättad getost och västmanländsk pecorino. Hittade en ny favorit i getosten Julias mormor från Halltorps mejeri. Den fick följa med hem och kommer säkerligen djupdykas i i en post längre fram.
Som vanligt röstades även Årets ost fram, dels av besökarna och dels av en jury bestående av diverse läckergommar från Sverige, Frankrike och England. Folkets röst föll på Svedjans Gårdsost i Västerbotten, medan juryn prisade Stenkällarlagrad Caprin från Orranäs gårdsmejeri, Getmese från Gide get, Västerbottensost och Rävens lilla röda från Räven och osten, som alla fick silvermedaljer. Förvånande nog var ingen värd guld enligt juryn som åt sig igenom 90 (!) svenska ostar.
Intresset för ost, och framför allt svensk ost, är glädjande nog stort. Vi börjar förstå värdet i närproducerat och hantverksmässig ost. Det är fint. Nästa år hoppas jag på mer utrymme, fler producenter och nya upptäckter. Längtar redan.
Gött från Sanda Gårdsmejeri.
The more the merrier.
Fru Pralin.
Gänget bakom Fjällko-osten.
Say Cheese 