You had me at bonjour.

Gled ned till Hötorgshallen, som man gör, för att hitta något nytt. Letade efter en rekommenderad alpkäse, men i brist på densamma hittade jag två svinfina stand ins på Saluplats Ost: Caprinelle (en fransk get) och Roccolo Valtaleggio (en italiensk ko).

Caprinelle är halvmjuk och lagrad i 4-6 månader, av mjölk från getter i franska Pyrenéerna. (Bara den infon kan ju få en knäsvag). Mild och fin smak. Inga svårigheter att sätta i sig 150 g på stående fot.

Italienaren med det krångliga namnet var även det en ny bekantskap som lätt kan bli livslång. Konsistensen är smulig och åt det torra hållet, som en torr chèvre. Och det kanske inte låter så skojsigt. Men smaken! Smaken är…(letar efter ett bättre ord men misslyckas)…mild, något syrlig på ett angenämt sätt. Osten är gjord på komjölk men jag kan inte låta bli att tycka att den lutar åt gethållet smakmässigt. Kanske är det konsistensen som förvillar. Jag har uppenbarligen lite svårt att sätta ord på själva smaken, vet bara att den är så bra att man vill krypa in i den. Oddsen att jag kommer köpa de här ostarna igen är därför riktigt låga. Älskar när jag blir presenterad för något för mig nytt OCH vansinnesgott.

BildCaprinelle och Roccolo Valtaleggio.

Den Franska Bondosten Av Get.

Jag lät handen stanna över den franska bondosten av getmjölk. Tog den på impuls, la den i korgen, betalade med mynt och cyklade hem. I det marmorbeklädda köket drog jag upp pappret, placerade osten på en skärbräda och väntade. Cirka 30 minuter. Jag valde omsorgsfullt en kniv som var lagom vass och inte för tung. Skar. Smakade. Dog en smula.

Bild