Spansk och getig: Montana de Leon

Det ska erkännas, jag är svag för getost. Vet inte vad det är med geten som gör ostarna så oemotståndliga. Både hård och mjuk, lagrad och färsk ligger högt på min wish list. Får se om jag går till botten med det här någon gång, men just nu har vi en Montana de Leon att njuta av.

Det här är en mjuk och smakrik getost från Spanien, lagrad i ca två månader. Vid en första anblick påminner den om chèvrerullen, (förutom att den här är rektangulär), med sin getiga smak och lite smuliga konsistens. Det är som att chèvre och Monte Enebro, (spansk getost rullad i aska), har fått en bebis. Om man zoomar in skillnaderna så är Montana de Leon lite krämigare, har en tydligare syra och kraftigare smak än sin franska rullbrorsa. Den är mer komplex. Blundar man är biten i munnen förvillande lik en snäll blåmögelost, typ Fourme d’Ambert. Det här är en finost för livsnjutaren. Stylish helt enkelt. Toppa med något sött, kanske en körsbärsmarmelad eller en skvätt fransk äppelcider, så har du komponerat en liten endorfinutlösare.

Leon

¡Hola! Me llamo Montana de Leon.

Annonser

God advent.

När man precis accepterat att hösten är här har det blivit advent. Upp med stjärnor, fram med ljus och glögg. Till glöggen vill man ju så klart ha något att nibbla på. För egen del kör jag uteslutande salta sådana, som tex St Agur, valfri get eller en salt Manchego. I år hittade jag dock en fin engelsk getcheddar! Det bästa av två världar.

Cheddarns pressade halvmjuka textur och en hint av get i aromen. Lovely! Ev något för diskret getsmak för att vara helt perfekt, men definitivt en av förjulens bästa överraskningar.

image En godare jul för 499 kr kilot.

Mellanöstern levererar.

Jag hade precis börjat tappa hoppet om att hitta lite anständig ost i det här landet, (Israel), när himlen öppnade sig (bokstavligen, eftersom det spöregnade och jag då sökte skydd i ett köpcentrum) och ett bord dignande av gårdsproducerad ost uppenbarade sig. Inne i det ogenuina plastpalatset.

Det visade sig vara en liten producent från södra Israel, Ofaimme, som lockade mig till sig med väldoftande ekologiska getostar. Färska, lagrade, runda, mjuka i alla former och smaker. Jag fastnade för en hård och mellanlagrad och en mjuk.

Den lilla runda mjuka påminner om sin franska  kompis, chèvre, men med något mindre syra och inte lika torr. Riktigt bra.

Den hårda, (som egentligen är halvhård/-mjuk), känns så genuin och hantverksmässig att det knappt spelar någon roll hur den smakar. Bara att få hålla i den och känna strukturen av lagrad ost från mjölk av glada getter gör mig lycklig. Men smaken levererar. Milt getig och lite nötig är precis det som får mig att le. Äntligen lever området upp till ryktet om ”ostens vagga”. Halleluja!

imageimage

You had me at bonjour.

Gled ned till Hötorgshallen, som man gör, för att hitta något nytt. Letade efter en rekommenderad alpkäse, men i brist på densamma hittade jag två svinfina stand ins på Saluplats Ost: Caprinelle (en fransk get) och Roccolo Valtaleggio (en italiensk ko).

Caprinelle är halvmjuk och lagrad i 4-6 månader, av mjölk från getter i franska Pyrenéerna. (Bara den infon kan ju få en knäsvag). Mild och fin smak. Inga svårigheter att sätta i sig 150 g på stående fot.

Italienaren med det krångliga namnet var även det en ny bekantskap som lätt kan bli livslång. Konsistensen är smulig och åt det torra hållet, som en torr chèvre. Och det kanske inte låter så skojsigt. Men smaken! Smaken är…(letar efter ett bättre ord men misslyckas)…mild, något syrlig på ett angenämt sätt. Osten är gjord på komjölk men jag kan inte låta bli att tycka att den lutar åt gethållet smakmässigt. Kanske är det konsistensen som förvillar. Jag har uppenbarligen lite svårt att sätta ord på själva smaken, vet bara att den är så bra att man vill krypa in i den. Oddsen att jag kommer köpa de här ostarna igen är därför riktigt låga. Älskar när jag blir presenterad för något för mig nytt OCH vansinnesgott.

BildCaprinelle och Roccolo Valtaleggio.

Från ett Country House till ett annat.

90-talet dominerades av två folkslag: Blur-anhängare och Oasis-diton. Oavsett vilket britpopband man kammade luggen till gick det knappast någon förbi att de båda skördade enorma framgångar och minst sagt levde upp till popstjärnemyten. Idag, 20 år senare, har flera av dem styrt in på nya vägar, bytt solglajorna mot progressiva glasögon och närapå blivit vanligt fölk.

Den mest intressanta vägen har utan tvekan Blur-basisten Alex James valt. Under 2000-talet köpte han nämligen en stor gård på den brittiska landsbygden och började ägna sig åt det som verkligen betyder något: ost. Idag har han fem ”finostar” i eget namn, Blue Monday, Farleigh Wallop, Little Wallop, Good Queen Maude och Goddess, och har ett sortiment färdigskivad vardagsost, (bl a. Spring Onion Cheddar, Sweet Chili Cheddar). Han har även drivit The Cheese Diaries på The Guardians webupplaga med stor framgång.

Blue Monday, (som för övrigt fick sitt namn efter Alex favorit-New Order-låt med samma namn), är en krämig och småstark blåmögelost. Farleigh Wallop är en mild och mjuk getost rullad i timjan. Little Wallop är en prisbelönt getost tvättad i ciderbrandy och inslagen i vinblad. Good Queen Maude, vinnare vid World Cheese Awards, är en hård fårost i extremt begränsad upplaga. Man kan tydligen bara tillverka typ 15 ostar i veckan. Hantverk på hög nivå med andra ord. Slutligen Goddess, hans senaste verk, som är en halvmjuk ost av komjölk, även den tvättad i ciderbrandy.

Trist nog har jag inte personligen haft möjlighet att avgöra om någon av hans ostar är hits, men man blir ju onekligen nyfiken. Hörde jag London-resa?

Bild

Ost + vin = Heeeeaven (sjungs)

Ibland händer det att man vill piffa upp sin ost med ett glas dekanterad Amarone eller lite sval Champagne. Då kan det vara bra att veta vad som passar lite extra fint ihop. Till min ovärderliga hjälp har jag en sommelierkompis, (har inte alla en sån?). Ett enkelt kom-ihåg-knep är ju smakrikare ost desto fylligare vin. (Serveras det söt marmelad till osten ställer det dock tipsen nedan på ända eftersom ett sött tillbehör kräver ett sötare vin. Så skippa marmeladen). Eftersom smaken är så besvärligt delad så kör vi lite generella tips. Here we go.

Blåmögelost, (Gorgonzola, St Agur, Roquefort)

De blåa juvelerna behöver ett lite sötare vin för att må riktigt bra. Förslagsvis Sauternes eller ett portvin.

Parmesan/Pecorino

Sällan funkar ost och vin så bra ihop som i konstellationen salt Parmesan och fyllig Amarone. Holy. En kraftig Chardonnay går inte heller av för hackor till de här.

Alpostar (Gruyère, Comté, Appenzeller)

En lagrad alpost blir faktiskt lite lite trevligare med ett glas smakrik vit bourgogne till, eller en vaniljig rioja.

Milda ostar (Brie, Camembert)

Snälla ostar behöver ett vin som inte tar över showen. Ett torrt vitt vin av t ex Pinot Blanc-druvan är ett utmärkt val. Eller varför inte slå till med en kyld Bollinger.

Getostar

Här höjs ett varningens finger för röda viner eftersom tanninerna i vinet kan reagera på syran i osten på ett oskönt sätt och ge en metallisk smak. Så här är en vit Sauvignon Blanc att föredra. Skål.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att ost och vin kan vara en hel vetenskap; eller bara ett nice sätt att äta ost på.

Bild