En kraftfull hälsning från 2009.

Thomas på Sabis är en av mina favoritostpolare. Han kan fasiken allt om ost. Nu har killen presenterat en 62-månaders Parmesan för mig och då öppnar man ju stora famnen (munnen). Det är alltså en drygt 5 (!) år lagrad ost. Älskar den redan.

Så. Vad har vi med att göra här? Färgen är mörkare, doften kraftigare, konsistensen torrare och saltkristallerna större. Börjar bra. Det känns nästan lite högtidligt att sätta tänderna i den. Smaken är intensivare än en standardlagrad Parmigiano; djupare och mer karaktäristisk. Det här är Parmesan upphöjt till 10. (Prismässigt håller den sig dock på normalnivå). Den är superfin att riva på pastan eller i risotton, men att äta den ren blir för mycket. The more the merrier gäller inte här, för mig alltså. I parmesansammanhang är 18 månader det optimala enligt mina smaklökar. Men det var en fin encounter.

Bild Starka avtryck.

 

Annonser

En mozzarellas oförtjänta öde.

Hej, det är Mozzarella här. Ja, här borta, bakom mjölken. Nu har jag legat här så länge att jag börjar surna till. Jag drömde om att gosa med solmogna tomater eller briljera på en stenugnsbakad pizza, men HÄR, längst in i kylen?! Kom igen. Jag vet att jag kan göra ett blekt intryck, men glöm inte att jag föddes mellan en italiensk mans händer; och de vet vad de gör. Vad sägs om att hacka upp mig tillsammans med salsicca, vitlök och basilika och bädda ned oss i en pasta, så lovar jag att vara så där extra soft nästa gång vi ses. Ska vi säga så?

Bild