Ostens värsta kompis.

Ett bra test för att kolla om du är på en riktig italiensk restaurang är att beställa en skaldjurspasta. Får du parmesan till är de ute och cyklar. Ost till skaldjur verkar nämligen vara no signora.

Och när jag tänker efter så passar fisk och skaldjur inte ens bra med ost oavsett italienska ”regler”. (Och nu snackar jag inte färskost eller ricotta). Jag gillar inte fetaost på lax, inte gratinerad hummer och pizza med musslor eller räkor är en riktigt dålig idé. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det är något med fina fisken och robusta osten som inte funkar ihop. Med undantag för min linguini med chili- och vitlöksräkor. Parmesan on the very top då är himla fint, trots allt. Men visst är det något svårt över fisk-/ostkombinationen. Eller är det bara jag?

Bild Den gubben går inte.

Annonser

En kraftfull hälsning från 2009.

Thomas på Sabis är en av mina favoritostpolare. Han kan fasiken allt om ost. Nu har killen presenterat en 62-månaders Parmesan för mig och då öppnar man ju stora famnen (munnen). Det är alltså en drygt 5 (!) år lagrad ost. Älskar den redan.

Så. Vad har vi med att göra här? Färgen är mörkare, doften kraftigare, konsistensen torrare och saltkristallerna större. Börjar bra. Det känns nästan lite högtidligt att sätta tänderna i den. Smaken är intensivare än en standardlagrad Parmigiano; djupare och mer karaktäristisk. Det här är Parmesan upphöjt till 10. (Prismässigt håller den sig dock på normalnivå). Den är superfin att riva på pastan eller i risotton, men att äta den ren blir för mycket. The more the merrier gäller inte här, för mig alltså. I parmesansammanhang är 18 månader det optimala enligt mina smaklökar. Men det var en fin encounter.

Bild Starka avtryck.

 

Ost + vin = Heeeeaven (sjungs)

Ibland händer det att man vill piffa upp sin ost med ett glas dekanterad Amarone eller lite sval Champagne. Då kan det vara bra att veta vad som passar lite extra fint ihop. Till min ovärderliga hjälp har jag en sommelierkompis, (har inte alla en sån?). Ett enkelt kom-ihåg-knep är ju smakrikare ost desto fylligare vin. (Serveras det söt marmelad till osten ställer det dock tipsen nedan på ända eftersom ett sött tillbehör kräver ett sötare vin. Så skippa marmeladen). Eftersom smaken är så besvärligt delad så kör vi lite generella tips. Here we go.

Blåmögelost, (Gorgonzola, St Agur, Roquefort)

De blåa juvelerna behöver ett lite sötare vin för att må riktigt bra. Förslagsvis Sauternes eller ett portvin.

Parmesan/Pecorino

Sällan funkar ost och vin så bra ihop som i konstellationen salt Parmesan och fyllig Amarone. Holy. En kraftig Chardonnay går inte heller av för hackor till de här.

Alpostar (Gruyère, Comté, Appenzeller)

En lagrad alpost blir faktiskt lite lite trevligare med ett glas smakrik vit bourgogne till, eller en vaniljig rioja.

Milda ostar (Brie, Camembert)

Snälla ostar behöver ett vin som inte tar över showen. Ett torrt vitt vin av t ex Pinot Blanc-druvan är ett utmärkt val. Eller varför inte slå till med en kyld Bollinger.

Getostar

Här höjs ett varningens finger för röda viner eftersom tanninerna i vinet kan reagera på syran i osten på ett oskönt sätt och ge en metallisk smak. Så här är en vit Sauvignon Blanc att föredra. Skål.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att ost och vin kan vara en hel vetenskap; eller bara ett nice sätt att äta ost på.

Bild