En kraftfull hälsning från 2009.

Thomas på Sabis är en av mina favoritostpolare. Han kan fasiken allt om ost. Nu har killen presenterat en 62-månaders Parmesan för mig och då öppnar man ju stora famnen (munnen). Det är alltså en drygt 5 (!) år lagrad ost. Älskar den redan.

Så. Vad har vi med att göra här? Färgen är mörkare, doften kraftigare, konsistensen torrare och saltkristallerna större. Börjar bra. Det känns nästan lite högtidligt att sätta tänderna i den. Smaken är intensivare än en standardlagrad Parmigiano; djupare och mer karaktäristisk. Det här är Parmesan upphöjt till 10. (Prismässigt håller den sig dock på normalnivå). Den är superfin att riva på pastan eller i risotton, men att äta den ren blir för mycket. The more the merrier gäller inte här, för mig alltså. I parmesansammanhang är 18 månader det optimala enligt mina smaklökar. Men det var en fin encounter.

Bild Starka avtryck.

 

Annonser

Svensk ostkärlek.

Det finns en man som gillar ost. Väldigt mycket. Han heter Gösta och är pensionär. Han har ägnat hela sitt yrkesliv åt att tillverka ost och kan bara inte lägga ysteriet helt bakom sig. Av den anledningen producerar han numera på egen hand ett par sorters ost i liten skala, mestadels åt storstadskrogar med stajl och en del väl utvalda delikatessdiskar i Stockholmsområdet.

Genom min värdefulla kontakt kom jag över en bit Gösta-tillverkad Prima. Och är det något som är vad den heter så är det väl just denna. Osten påminner om en vällagrad cheddar, men är en aning gräddigare i konsistensen. Crunchiga saltkristaller, lagom sting och en lite sötaktig smak på ett högst angenämt sätt. Det är svårt att inte bli förförd av hantverket, man gillar ju hängivna ostälskare. Och hans passion återspeglas tydligt i Prima, för det blir omåttligt fina smaker. Det skulle kännas för grymt att riva ned så mycket kärlek i en gratäng, så denna bör nog avnjutas i sin enkelhet på en bit knäcke eller i bitar på brickan. Heja Sverige, heja Gösta!

Bild