Veckans fling – Robiola.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja nu. Eftersom jag äter löjligt mycket ost stöter jag ständigt på nya favoriter. Hur många får plats på min topp 10-lista egentligen? Och hur blir det med trovärdigheten när man hela tiden utbrister ”men alltså guuuu vilken fantastisk ost!” Men nu har det hänt igen, och den här gången är det på riktigt. Man kunde höra hur hjärnan liksom öppnade upp och lät dopaminet strömma fritt och högljutt. Utlösaren till de drogliknande strömningarna heter Robiola.

Denna lilla runda sak är en mjuk dröm av ko-, get- och fårmjölk. Kärnan är krämig och höljet spänstigt vitmögligt. Den är syrlig men ändå sötaktig, mjuk men fast, getig men balanserat mild. Mitt ordförråd räcker inte till. Det blir bara fånigt att kasta ur sig superlativ och påhittiga liknelser.

Robiolan görs i Italiens norra delar och är bara ca tre veckor gammal när den landar i den svenska ostdisken, och precis då är den som härligast. Ät den som den är utan distraherande bröd/kex/marmelad. Så gör dig själv en tjänst; hitta, köp och trigga hjärnans belöningssystem. NU.Robiola

Världens tristaste bild på världens (just nu) härligaste ost.

Annonser

Nu är den här.

Och så kom den; inspirationen. Inspirationen att inte bara äta ost, utan även att skriva om den. Den dök upp pga av:

1. Jag har köpt ny dator. Skitfin. Känns rålyxigt att skriva nu = bra.

2. Napfer Nuss fanns återigen i min favoritostdisk. Sabis så klart. I Fältan så klart. (Har man dålig koll på denna schweiziska alpost kan man uppdatera sig här).

Så, stärkt av detta är vi nu återigen igång. Och det är vår.

Bäst i test: Getosten med det okända namnet.

Fick ännu en väldoftande present. I det prassliga pappret gömde sig en fransk blåmögel av getmjölk. Vis av geterfarenhet förväntade jag mig en något skarp smak med kombinationen get + mögel, typ Roquefort, (som visserligen är av fårmjölk, men ändå någonstans där, smakmässigt), vilket inte riktigt är min smakmelodi. MEN: ”Sing hallelujaaahh!” kom det bara. Som den där tjejen i Dr Alban-låten. Jag wailade like there was no tomorrow. Alltså den här osten är som balsam för själen, som när Simon & Garfunkel får till en perfekt stämsång, som som…den ultimata osten. Jag kan ha sagt det förut om någon annan ost, men det här är förmodligen godaste osten just nu. På riktigt. Mild och angenäm getsmak, en hint av pikant men snäll blåmögel och en mjuk men ändå stunsig konsistens. Himmelsk till en klutt päronmarmelad, oemotståndlig på sesamkex och ofantligt perfekt bara som den är.

Namnet är dock höljt i dunkel. På den handskrivna etiketten stod ”Ferme Trem Isley chèvre” men det finns ca noll ostar med det namnet när man kollar Google, så jag misstänker att någon slarvat med själva skrivandet. Det jag vet är att osten finns på Wijnjas i Stockholm, så man får helt enkelt korsa stadsdelsgränser för att ta sig dit för mer info och ost. Ses där!

Bild  Ljuvlig men hemlig.