”Fan, vad det stinker spya!”

Det var de exakta orden som min kollega så brutalt slängde ur sig när vi satte oss i mötesrummet. Han öppnade fönstret för att låta den minusgradiga luften utanför svepa in, viftade med dörren, öppna stäng öppna stäng, kollade alla papperskorgar med dramatiska kväljningar. ”Vem fan har spytt?!” halvskrek han i panik.

”Taleggio…” mumlade jag försiktigt.

”Va?”

”Taleggio. På mina mackor. Ostmackor…” trevade jag.

”Men vaf..! Jaha..?”

Han känner mig ju så väl. Han VET vad ost betyder för mig, att jag måste äta det regelbundet, (varje mellanmål), och accepterar mig för den jag är. Trots det – dålig stämning.

taleggiomacka

Just another mellanmål at the office. 

Annonser

Veckans fling – Robiola.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja nu. Eftersom jag äter löjligt mycket ost stöter jag ständigt på nya favoriter. Hur många får plats på min topp 10-lista egentligen? Och hur blir det med trovärdigheten när man hela tiden utbrister ”men alltså guuuu vilken fantastisk ost!” Men nu har det hänt igen, och den här gången är det på riktigt. Man kunde höra hur hjärnan liksom öppnade upp och lät dopaminet strömma fritt och högljutt. Utlösaren till de drogliknande strömningarna heter Robiola.

Denna lilla runda sak är en mjuk dröm av ko-, get- och fårmjölk. Kärnan är krämig och höljet spänstigt vitmögligt. Den är syrlig men ändå sötaktig, mjuk men fast, getig men balanserat mild. Mitt ordförråd räcker inte till. Det blir bara fånigt att kasta ur sig superlativ och påhittiga liknelser.

Robiolan görs i Italiens norra delar och är bara ca tre veckor gammal när den landar i den svenska ostdisken, och precis då är den som härligast. Ät den som den är utan distraherande bröd/kex/marmelad. Så gör dig själv en tjänst; hitta, köp och trigga hjärnans belöningssystem. NU.Robiola

Världens tristaste bild på världens (just nu) härligaste ost.

En skrattretande fulländad ost.

När fick en ost dig att fnissa senast? Nej, där ser du. Händer nästan aldrig. Men så härom dagen, när jag gick in i ostrummet på Sabis och helt sonika sa ”Ge mig en tryffelpecorino, och det är bums!” skedde det. Ostmästaren Thomas gav mig sin snällaste blick och frågade om jag ville ha ”hard core” eller en mildare variant. Med spelad självsäkerhet bad jag om den mildare, och det visade sig vara ett genidrag. Det blev en liten rund sak från Toscana som bara lagrats i 1 månad. Och den fick mig inte bara att fnissa (på riktigt), jag skrattade rakt ut. LOL, ensam i köket medan bubblet låg på kylning. Herre. Gud.

Ursprungsplanen var att köpa tryffelchips som sällskap till den torra Pongraczen. Men eftersom de var slut fick jag snilleblixten att köpa ett par hekto tryffelpecorino istället. Och den finingen var helt a-ma-zing! Inte lika torr och smulig som en långlagrad pecorino, utan lite mjukare och jämnare i konsistensen, och inte lika salt. Den svarta tryffeln var så klart äkta och gav en mild och fin smak som inte dominerade. Kombon konsistens, syra, sälta, tryffelsmak var med ett torftigt ordval perfekt.

Priset på 599 sköna kronor per kilo var långt ifrån perfekt och kan lätt få fnisset att komma av sig, men det här är utan tvekan något jag trots det kommer köpa igen. Och igen. Absolut en av mina topp 3 ostupplevelser ever, utan överdrift.

tryffelpecorino Heaven is a place on Earth.

Cuadrello di bufala.

Listen up. En taleggiovariant på buffelmjölk! Konsistensen och utseendet är i rakt nedstigande led från Taleggion. Smaken är en mycket balanserad blandning av just Taleggio och något Camembert-aktigt; mild, krämig och fin. Jag skulle gå så långt som att kalla den här italienaren ett mästerverk. Kan lätt bli en ny favorit. 

Bild