Helgen börjar med blå måndag.

Kan inte tänka mig ett bättre sätt att börja helgen på än att lägga vantarna på en bit osande blåmögel. Och den här gången blev det festligt värre eftersom jag kommit över en Blue Monday. Blur-basisten Alex James baby är en prisbelönt blåmögel och eventuellt den vackraste jag sett. Grönblå sirlig marmorering mot gräddgul botten. I sin förpackning känns den inte så hantverksmässig som den är, men där inne möter jag en bit genuinitet. Man ser ojämnheten i kanterna som maskiner inte ger. Bara att hålla i en Blur-ost känns stort på något sätt. Två avgudade grejer i ett.

Doften är mjuk. Konsistensen fet och krämig. Smaken är rik, på gränsen till vad jag personligen uppskattar. Något syrlig, en aning stark, lite för fet och egentligen, trist nog, inget speciellt. Snopet. Men vad fan, om man nu ska sätta i sig en fin bit blåmögelost, och det ska man, är väl den här absolut att rekommendera. Och jag kommer köpa den igen. Hantverksmässig ost går före allt annat oavsett smak, i princip, och den här har en liten story. Dock lite svår att få tag på i Sverige pga kort hållbarhet, men kolla med din osthandlare så kanske hen kan ta in den.

Girls and boys, dags att ta helg.

bluemonday

Där är han: Alex.

bluemonday_inside

Där är den: osten.

Annonser

Drömmen om en ostpiñata.

Den amerikanska hamburgerkedjan Wendy’s lanserar nu en blue cheese bugare. (Bara tillgänglig i USA förstås). Detta görs med en halvknasig reklamfilm där man kombinerar två härliga saker: blåmögelost och piñata. Vem vill inte puckla på en piñata så det sjunger om det. Som dessutom innehåller ost.

Bäst i test: Getosten med det okända namnet.

Fick ännu en väldoftande present. I det prassliga pappret gömde sig en fransk blåmögel av getmjölk. Vis av geterfarenhet förväntade jag mig en något skarp smak med kombinationen get + mögel, typ Roquefort, (som visserligen är av fårmjölk, men ändå någonstans där, smakmässigt), vilket inte riktigt är min smakmelodi. MEN: ”Sing hallelujaaahh!” kom det bara. Som den där tjejen i Dr Alban-låten. Jag wailade like there was no tomorrow. Alltså den här osten är som balsam för själen, som när Simon & Garfunkel får till en perfekt stämsång, som som…den ultimata osten. Jag kan ha sagt det förut om någon annan ost, men det här är förmodligen godaste osten just nu. På riktigt. Mild och angenäm getsmak, en hint av pikant men snäll blåmögel och en mjuk men ändå stunsig konsistens. Himmelsk till en klutt päronmarmelad, oemotståndlig på sesamkex och ofantligt perfekt bara som den är.

Namnet är dock höljt i dunkel. På den handskrivna etiketten stod ”Ferme Trem Isley chèvre” men det finns ca noll ostar med det namnet när man kollar Google, så jag misstänker att någon slarvat med själva skrivandet. Det jag vet är att osten finns på Wijnjas i Stockholm, så man får helt enkelt korsa stadsdelsgränser för att ta sig dit för mer info och ost. Ses där!

Bild  Ljuvlig men hemlig.    

Från ett Country House till ett annat.

90-talet dominerades av två folkslag: Blur-anhängare och Oasis-diton. Oavsett vilket britpopband man kammade luggen till gick det knappast någon förbi att de båda skördade enorma framgångar och minst sagt levde upp till popstjärnemyten. Idag, 20 år senare, har flera av dem styrt in på nya vägar, bytt solglajorna mot progressiva glasögon och närapå blivit vanligt fölk.

Den mest intressanta vägen har utan tvekan Blur-basisten Alex James valt. Under 2000-talet köpte han nämligen en stor gård på den brittiska landsbygden och började ägna sig åt det som verkligen betyder något: ost. Idag har han fem ”finostar” i eget namn, Blue Monday, Farleigh Wallop, Little Wallop, Good Queen Maude och Goddess, och har ett sortiment färdigskivad vardagsost, (bl a. Spring Onion Cheddar, Sweet Chili Cheddar). Han har även drivit The Cheese Diaries på The Guardians webupplaga med stor framgång.

Blue Monday, (som för övrigt fick sitt namn efter Alex favorit-New Order-låt med samma namn), är en krämig och småstark blåmögelost. Farleigh Wallop är en mild och mjuk getost rullad i timjan. Little Wallop är en prisbelönt getost tvättad i ciderbrandy och inslagen i vinblad. Good Queen Maude, vinnare vid World Cheese Awards, är en hård fårost i extremt begränsad upplaga. Man kan tydligen bara tillverka typ 15 ostar i veckan. Hantverk på hög nivå med andra ord. Slutligen Goddess, hans senaste verk, som är en halvmjuk ost av komjölk, även den tvättad i ciderbrandy.

Trist nog har jag inte personligen haft möjlighet att avgöra om någon av hans ostar är hits, men man blir ju onekligen nyfiken. Hörde jag London-resa?

Bild