Jag vet inte riktigt hur jag ska börja nu. Eftersom jag äter löjligt mycket ost stöter jag ständigt på nya favoriter. Hur många får plats på min topp 10-lista egentligen? Och hur blir det med trovärdigheten när man hela tiden utbrister ”men alltså guuuu vilken fantastisk ost!” Men nu har det hänt igen, och den här gången är det på riktigt. Man kunde höra hur hjärnan liksom öppnade upp och lät dopaminet strömma fritt och högljutt. Utlösaren till de drogliknande strömningarna heter Robiola.
Denna lilla runda sak är en mjuk dröm av ko-, get- och fårmjölk. Kärnan är krämig och höljet spänstigt vitmögligt. Den är syrlig men ändå sötaktig, mjuk men fast, getig men balanserat mild. Mitt ordförråd räcker inte till. Det blir bara fånigt att kasta ur sig superlativ och påhittiga liknelser.
Robiolan görs i Italiens norra delar och är bara ca tre veckor gammal när den landar i den svenska ostdisken, och precis då är den som härligast. Ät den som den är utan distraherande bröd/kex/marmelad. Så gör dig själv en tjänst; hitta, köp och trigga hjärnans belöningssystem. NU.
Världens tristaste bild på världens (just nu) härligaste ost.