Det var de exakta orden som min kollega så brutalt slängde ur sig när vi satte oss i mötesrummet. Han öppnade fönstret för att låta den minusgradiga luften utanför svepa in, viftade med dörren, öppna stäng öppna stäng, kollade alla papperskorgar med dramatiska kväljningar. ”Vem fan har spytt?!” halvskrek han i panik.
”Taleggio…” mumlade jag försiktigt.
”Va?”
”Taleggio. På mina mackor. Ostmackor…” trevade jag.
”Men vaf..! Jaha..?”
Han känner mig ju så väl. Han VET vad ost betyder för mig, att jag måste äta det regelbundet, (varje mellanmål), och accepterar mig för den jag är. Trots det – dålig stämning.
Just another mellanmål at the office.