Kategoriarkiv: Uncategorized

Confessions of a cheezy mind.

Publicerad den av
3

Enligt ostkännare, experter, gourmander, finsmakare, livsnjutare etc bör ju ostar tas fram I GOD TID innan man äter dem för att aromerna ska komma till sin rätt och upplevelsen bli än större. Och de flesta håller säkert med. Men. Alltså…jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta med värdigheten i behåll, men jag föredrar faktiskt mina ostar svala, (inte direkt kylskåpskalla, men inte heller rumstempererade), och i någorlunda fast form. Jag är så klart medveten om att det här förmodligen är en oförlåtlig synd som inte tar mig till osthimlen, men jag gillar min ost så. Tur att man får göra som man vill.

Fulost är också ost. Eller?

Publicerad den av
Svara

Alltså, det finns ju fulost och fulost. Vissa skulle kalla La Vache qui rit, Creme Bonjour eller till och med BabyBel för fulost. Och till viss del: ja. Men ändå nej, för de typerna utger sig aldrig för att vara något de inte är. Och så är det gott. Alltså: kategori fulost som är ost.

Sen har vi den andra sortens fulost: Grilloumi (fejk-Halloumi), Salladsost (fejk-Feta) och Paesano, fd RivOsto, (fejk-Parmesan). ”Ost” som låtsas vara finost, men är pretty fucking far from it. Och sådana gillar vi inte. Håll sig borta från det. Jag blir så irriterad när jag tänker på Salladsost att jag kommer vägra kalla den för ost bara för att straffa den. Alltså: inte ost.

Det något kryptiska svaret blir därmed fulost är också ost, men fejkost är shajt.

Anyone for cheese?

Publicerad den av
3

Jag säger ”ostland”, du säger med all sannolikhet Frankrike, möjligtvis Italien. Well, hello England. Detta land, med av frityrflott förstört matkulturrykte, är en bortglömd ostproducent av rang. Varför det är så svårt att hitta bra brittisk ost i de svenska ostdiskarna är därför obegripligt. (Vet någon?) De mest välkända godbitarna utanför de engelska gränserna är väl cheddar och Stilton, men det finns andra väl värda att testa. De här till exempel:

Beenleigh blue är en angenäm opastöriserad blåmögel från södra kusten, gjord på fårmjölk. Tankarna för mig omedelbart till Roquefort, och likheterna är stora, inte bara till utseendet; även den smuliga texturen påminner om den franske kompisen. Smakmässigt är Beenleigh blue som en utskällning som avslutas i försoning. Alltså en skarp ton i början som rundar av milt mot slutet. Ge den en plats på ostbrädan nästa gång. Eller i salladen. Eller i såsen. Eller…

Cornish Yarg är vid första smakbiten inte mycket för världen. Lite för mild, lite för mellanmjuk och lagom på alla sätt. Men sedan kommer jag på att det är just det jag gillar. Den är inte Gouda-trist utan bara härlig och god. Man vill ha mer. Kanske är en anglofil som jag något färgad av ursprunget, men det är good enough för mig.

Det GÅR inte att prata engelsk ost utan att prata cheddar. Montgomery Cheddar är en prisbelönt lagrad delikatess från en gård i Somerset i västra England. (Där för övrigt staden med bästa namnet finns: Cheddar village). Hur som helst, Montgomery cheddar är lagrad i 12-18 månader och har det karaktäristiska cheddarstinget, men samtidigt med en smak rund som… hm, en ost. Fantastisk att bara karva bitar av, men utmärkt i en omelett som behöver kantas av lite extra lyx. För smakar det så kostar det ju. I min affär kostar den 450 kr/kg. Lätt värt!

Fem ostar jag har svårt att klara mig utan.

Publicerad den av
1

Utan inbördes ordning.

Chèvre

Allt sedan jag för första gången åt chèvre på ett sydfranskt hål i väggen för 22 år sedan är jag beroende. Om det hade varit möjligt att injicera den hade jag utan att tveka övervunnit min sprutskräck. Nu får jag istället nöja mig med att köpa hela rullar. Och kan vi en gång för alla komma överens om att det heter chèvre, inte chevré? Allrighty then.

Taleggio

Osten jag ständigt återkommer till. Italiensk kittost med den perfekta konsistensen, smaken och doften. Skulle eventuellt kunna vara världens godaste ost. Se dock upp för Falbygdens Taleggio där ammoniaksmaken är högst oangenäm.

St Agur

Den finaste, mjukaste, lenaste, härligaste, mest sammetsaktiga och gudomliga blåmögel ever.

Feta

Jag vet. Fetans plats på listan kanske förvånar. Men tänk lammfärsbiffar, tomatsallad, vattenmelon, pizza, omelett, späckad kycklinglår und so weiter så förstår du vad jag menar. Få andra ostar är så mångsidig. Varning dock för de torra varianterna; för att platsa här måste den vara hyfsat soft.

Parmesan

Mindre överraskande som topp-5-ost, men inte desto mindre värdig. Risottons moder, pastans kapten. Och säg den ruccolasallad som klarar sig utan parmesan. Tänkte väl det.

Bubblare: Gruyère, Halloumi, cheddar (valfri), Västerbotten, Rondelé vitlök, Baby Bel

Jag och min ost.

Publicerad den av
Svara

För några är osten begränsad till frukostmackan, eller på sin höjd till calzonen. För andra är ost the corner stone of any meal. Min dag går mer eller mindre ut på att sniffa mig till någon typ av ost.

Att osten har en naturlig plats på frukostbordet är inga konstigheter, det som skiljer ostälskaren från andra är vilken ost det blir och i vilken form.

Lunch börjar jag tänka på redan vid tiotiden och då är frågan inte ”vart ska vi gå?” eller ”thai eller burgare?” utan snarare ”vad kan jag få med ost?” Fetaostspäckad, mozzarellagratinerad eller chèvrenånting blir alltid förstahandsvalet framför boef bourginion eller laxpudding, (såvida den inte är ostgratinerad).

Det som kanske är min styrka är att ingen ost är för ful. Jag bejakar osten i alla former. Lagrad ost, hård ost, stark, mjuk, mild, riven, smält eller i tub. Jag vill dock understryka att jag inte är en slasktratt, sk ostslasktratt. Det måste naturligtvis finnas något där som får mig att falla, och falla igen.

Jag vill även vara tydlig med att jag inte är ett proffs. Har egentligen inga specialkunskaper alls om ost utan är bara en hard core ostlover med en hobby.

Så med det sagt kör vi igång ostbloggen. The cheese blog. Blog de fromage.