När skillnaden mellan ost och ost blir smärtsamt tydlig.

Mitt första möte med Svecia blev överväldigande. Änglar sjöng från små rosa moln och en tår hotade att tränga ut ur ögonvrån. Då var det Allerums långlagrade som framkallade reaktionerna. I veckan fanns Arlas Svecia uppradade snyggt och lockande i butiken, dessutom till specialpris, så jag greppade en ost och gled nöjt mot kassan.

Tillfredsställelsen byttes snabbt mot enorm besvikelse när plasten var avskalad och första skivan mötte gommen. Borta var stinget, borta var den krispiga texturen och helt frånvarande var själva smaken. Naturligtvis har långlagrad och inte så långlagrad ost signifikanta skillnader i både arom och konsistens, och kanske är detta en orättvis jämförelse, men SÅ vitt skilda ostar förväntade jag mig inte. Arlas Svecia var direkt obehaglig och plötsligt aktualiserades min tidigare undran: vem köper den här osten?! Aldrig har skillnaden mellan ost och ost varit större.

Och så går en dag och kommer aldrig mer igen.

Image.aspx                                     Sorteras som plastförpackning. Hela osten.

Birdie nam nam.

Nu är det vinter på riktigt. Och om du höjer blicken lite från dina egna stelfrusna tår så kanske du upptäcker de små mesar och trastar som inte flytt den barska vintern. Så här års har de svårt att hitta mat, och då hjälper vi dem så klart. MEN. Kasta inte ut brödsmulor åt dessa små krakar, då fryser de ihjäl. De behöver fett, (who doesn’t). Och vad passar bättre än att surra fast ostsulorna som blivit över efter ditt eget kalasande vid balkongräcket. Mina små kompisar får njuta av en 18 månaders lagrad cheddar och en vällagrad Svecia. Fint ska det vara.

Bild

Svecia – i skuggan av Prästen.

Jag vet inte hur det är med dig, men Svecia är en ost som för mig har varit en blind fläck på ostkartan, tills ganska nyligen. Den har liksom bara legat där i disken utan att pocka på uppmärksamhet. Och rutinmässigt har jag svept med armen över den och förbi för att greppa något mer prästigt eller cheddaraktigt. Sådant som man plockar med vänsterhanden.

Men så hände det. En liten farbror, sk ostfarbror, stod vid disken och bjöd generöst på Allerum Långlagrade Svecia. Reflexmässigt sträckte jag mig mot osten och smakade. Och hej Svecia vad vi kommer ses igen. Osten är ju en liten pärla med sting och riktigt god smak; en blandning mellan lagrad Prästost och Västerbottensost. Även konsistensen befinner sig däremellan. Kvaliteten och smaken skiljer sig ju så klart beroende på varumärke och lagringstid, de billiga varianterna gör mig nog inte alls lika exalterad, men Allerums långlagrade och Kvibilles är mycket bra. Smakrik på frukostmackan, pricken över i:t i en omelett och gott som bitar till marmelad.

Svecia har en låång historia. Redan på 1200-talet fanns det någon (mjölkbonde gissningsvis) som ystade ihop det som vi idag kallar Svecia. Den är en klassisk svensk ost som dessutom är skyddad inom EU och därmed bara får tillverkas i Sverige av svensk mjölk. Och namnet: Sverige på latin (suecia).

Kanske är det bara jag som behandlat Svecia på tok för nonchalant. Men nu är det slut med det. Den lagrade förtjänar definitivt en plats i mitt kylskåp, och det gör sannerligen inte vad som helst, (mest pga att det är för trångt). Prästen får åka ut för gott.

Bild