Ostfestivalen so far.

Jaha, vad händer på Ostfestivalen då? tänker ni. Det undrar jag också. Har åkt på decenniets influensa, (pga sjuka kollegor som dyker upp på jobbet ändå för att spela hjältar). Värre än man flu. Så här ligger jag, nedbäddad och tittar ut genom gardinbeslöjade fönster, undrar vad trenderna inom svenska ostar är och dagdrömmer om hur Jürss mejeri bjuder flott. Tidigare års festivaler har jag stått i pole position redan på fredagmorgonen, så än så länge är detta en riktig besvikelse. Men imorgon, festivalens sista dag, SKA jag dit, det må bära eller brista. Så håll undan alla immunsvaga, imorgon rullar jag nedför Narvavägen iförd det i Japan så vanliga munskyddet. Jag ska på festival.

2705400895_178114751c_z

Besvikelse i en liten ask.

Kom över Fontanas nyhet Färskost med fetaost häromdagen. SOM jag längtat efter att få testa denna. Feta är ju en mångsidig favorit som jag som sagt lätt kan tänka mig att bre på en skiva rostat surdegsbröd. Färskostarna finns i smakerna Vitlök, Gräslök och Peppar. Mitt val blev vitlöksvarianten.

Ivrigt rev jag av plastlocket och möttes av en sorglig syn. En klumpig gulvit röra som lite undergivet stirrade upp på mig. Nåväl. Fram åkte brödet (knäcke, i brist på annat) och kniven av trä. Själva bredandet av osten bådade inte gott. Lös, klumpig och inte alls särskilt lockande. Doften var tydlig av vitlök, och det är ju trevligt. Men. Så var det ju det här med smaken… Vitlök – check. Fetaost – näe. Syran finns där, men fetasmak?? Vitlöken är dominant, och i det här fallet är det nog en bra grej, för det andra kändes inte kul. Får ingen fetakänning alls. Och när blicken vandrade över innehållsförteckningen stannade den på ”majonnäs”. Majo-jäkla-nnäs?! Visst finns fetan som ingrediens, men i övrigt är den helt frånvarande.

Nej, det blir att röra till en egen variant på ren feta och lite typ Philadelphia. Synd Fontana, på en sådan briljant idé.

fetafärskost

Grekisk lågkonjunktur på export.

När skillnaden mellan ost och ost blir smärtsamt tydlig.

Mitt första möte med Svecia blev överväldigande. Änglar sjöng från små rosa moln och en tår hotade att tränga ut ur ögonvrån. Då var det Allerums långlagrade som framkallade reaktionerna. I veckan fanns Arlas Svecia uppradade snyggt och lockande i butiken, dessutom till specialpris, så jag greppade en ost och gled nöjt mot kassan.

Tillfredsställelsen byttes snabbt mot enorm besvikelse när plasten var avskalad och första skivan mötte gommen. Borta var stinget, borta var den krispiga texturen och helt frånvarande var själva smaken. Naturligtvis har långlagrad och inte så långlagrad ost signifikanta skillnader i både arom och konsistens, och kanske är detta en orättvis jämförelse, men SÅ vitt skilda ostar förväntade jag mig inte. Arlas Svecia var direkt obehaglig och plötsligt aktualiserades min tidigare undran: vem köper den här osten?! Aldrig har skillnaden mellan ost och ost varit större.

Och så går en dag och kommer aldrig mer igen.

Image.aspx                                     Sorteras som plastförpackning. Hela osten.