En skrattretande fulländad ost.

När fick en ost dig att fnissa senast? Nej, där ser du. Händer nästan aldrig. Men så härom dagen, när jag gick in i ostrummet på Sabis och helt sonika sa ”Ge mig en tryffelpecorino, och det är bums!” skedde det. Ostmästaren Thomas gav mig sin snällaste blick och frågade om jag ville ha ”hard core” eller en mildare variant. Med spelad självsäkerhet bad jag om den mildare, och det visade sig vara ett genidrag. Det blev en liten rund sak från Toscana som bara lagrats i 1 månad. Och den fick mig inte bara att fnissa (på riktigt), jag skrattade rakt ut. LOL, ensam i köket medan bubblet låg på kylning. Herre. Gud.

Ursprungsplanen var att köpa tryffelchips som sällskap till den torra Pongraczen. Men eftersom de var slut fick jag snilleblixten att köpa ett par hekto tryffelpecorino istället. Och den finingen var helt a-ma-zing! Inte lika torr och smulig som en långlagrad pecorino, utan lite mjukare och jämnare i konsistensen, och inte lika salt. Den svarta tryffeln var så klart äkta och gav en mild och fin smak som inte dominerade. Kombon konsistens, syra, sälta, tryffelsmak var med ett torftigt ordval perfekt.

Priset på 599 sköna kronor per kilo var långt ifrån perfekt och kan lätt få fnisset att komma av sig, men det här är utan tvekan något jag trots det kommer köpa igen. Och igen. Absolut en av mina topp 3 ostupplevelser ever, utan överdrift.

tryffelpecorino Heaven is a place on Earth.

Annonser

Ostladdat från Mellanöstern.

Det här med vänner alltså, vad skulle man göra utan dem?! När de dessutom hajat grejen med mitt ostbegär och packar resväskan med utländska rariteter, för min skull, då är det extra vackert.

Den här gången var det exotiskt värre när två paket bourekas med fårost landade på köksbänken, direktimporterade från Israel. Pang in i ugnen; och så doften… Plötsligt hörs vespor tuta vildsint, den ljumma medelhavsvinden mot ansiktet och högljutt konverserande människor. Och den salta osten. Ridå.

bourekas_fryst Så mycket känslor i en gräll plastförpackning.

Israels hjärta frasar.

Man lämnar +27 grader och levande människor för att återgå till det normala. Största cravingen rent matmässigt lär bli efter nybakta bourekas med fårost. Den frasiga smördegsdrömmen med det mjuka inre är inte vilken liten pirog som helst, det är en helhetsupplevelse utan motsvarighet. (Eventuellt tar jag i lite här, men det är så det känns när man öppnar dörren till valfritt israeliskt bageri). Bourekas finns normalt med svamp, potatis, spenat eller bulgarisk fårost (den lite saltare typen) och är det perfekta mellanmålet. Den här gången blev det tre olika varianter. Små av filodeg, mellanstora av smördeg med sesamfrön och runda av okänd degtyp. Alla med fårosten i. En hel påse smugglades igenom säkerhetskontrollen. Doften när jag öppnade den hemma i hallen sammanfattar hela resan. Toda raba!

bourekas Frasigheten. Osten.