När fick en ost dig att fnissa senast? Nej, där ser du. Händer nästan aldrig. Men så härom dagen, när jag gick in i ostrummet på Sabis och helt sonika sa ”Ge mig en tryffelpecorino, och det är bums!” skedde det. Ostmästaren Thomas gav mig sin snällaste blick och frågade om jag ville ha ”hard core” eller en mildare variant. Med spelad självsäkerhet bad jag om den mildare, och det visade sig vara ett genidrag. Det blev en liten rund sak från Toscana som bara lagrats i 1 månad. Och den fick mig inte bara att fnissa (på riktigt), jag skrattade rakt ut. LOL, ensam i köket medan bubblet låg på kylning. Herre. Gud.

Ursprungsplanen var att köpa tryffelchips som sällskap till den torra Pongraczen. Men eftersom de var slut fick jag snilleblixten att köpa ett par hekto tryffelpecorino istället. Och den finingen var helt a-ma-zing! Inte lika torr och smulig som en långlagrad pecorino, utan lite mjukare och jämnare i konsistensen, och inte lika salt. Den svarta tryffeln var så klart äkta och gav en mild och fin smak som inte dominerade. Kombon konsistens, syra, sälta, tryffelsmak var med ett torftigt ordval perfekt.

Priset på 599 sköna kronor per kilo var långt ifrån perfekt och kan lätt få fnisset att komma av sig, men det här är utan tvekan något jag trots det kommer köpa igen. Och igen. Absolut en av mina topp 3 ostupplevelser ever, utan överdrift.

 Heaven is a place on Earth.