Grönt är skönt.

Man är sugen på något vegetariskt till middag, men ens repertoar av just det är hårt begränsad. Det är någon pasta med tomatsås, ugnsrostade grönsaker och en spenatsoppa som får rycka in när man vill dämpa någon sorts dåligt samvete eller helt enkelt bara äta köttfritt. Nu har jag dock två nya finfina rätter på agendan: gnocchi med tryffelpecorino och spenatpasta med bönor och feta.

Äter vi inte gnocchi alldeles för sällan? Gott ju. Man tager färsk gnocchi och sjuder tills de flyter upp till ytan, inte längre. Sedan grovhackar man salvia och bryner i ganska mycket smör. I med gnocchin i smöret och blanda lagom. Häll upp på fat. Och, här kommer själva hemligheten, grovsmula en tryffelpecorino över. Det ska vara den vällagrade sorten för 699 spänn kilot. Strössla slutligen rostade pinjenötter över. Sing hallelujaaaah! Inte mycket grönsaker för att vara vegetariskt, men det löser man genom att fräsa rödkål i olivolja och hacka i lite äpple med honung och servera till, ej på, gnocchin. Alternativt slänga på en näve ruccola över gnocchin.

Sen har vi spenatpastan, en mycket mycket enkel anrättning. Man kokar spaghetti. Samtidigt fräses ett par vitlöksklyftor i olivolja som efter någon minut får sällskap av färsk (alt fryst) spenat, cayennepeppar och edamamebönor (utan skida). Smiska runt och blanda ihop med pastan när den är al dente. Smula över fetaost. (Det mesta löses genom att smula över ost). Enjoy!

Där under fetaosten skymtar en spaghetti med vitlöksfräst spenat och edamamebönor, i all sin enkelhet.

Annonser

En skrattretande fulländad ost.

När fick en ost dig att fnissa senast? Nej, där ser du. Händer nästan aldrig. Men så härom dagen, när jag gick in i ostrummet på Sabis och helt sonika sa ”Ge mig en tryffelpecorino, och det är bums!” skedde det. Ostmästaren Thomas gav mig sin snällaste blick och frågade om jag ville ha ”hard core” eller en mildare variant. Med spelad självsäkerhet bad jag om den mildare, och det visade sig vara ett genidrag. Det blev en liten rund sak från Toscana som bara lagrats i 1 månad. Och den fick mig inte bara att fnissa (på riktigt), jag skrattade rakt ut. LOL, ensam i köket medan bubblet låg på kylning. Herre. Gud.

Ursprungsplanen var att köpa tryffelchips som sällskap till den torra Pongraczen. Men eftersom de var slut fick jag snilleblixten att köpa ett par hekto tryffelpecorino istället. Och den finingen var helt a-ma-zing! Inte lika torr och smulig som en långlagrad pecorino, utan lite mjukare och jämnare i konsistensen, och inte lika salt. Den svarta tryffeln var så klart äkta och gav en mild och fin smak som inte dominerade. Kombon konsistens, syra, sälta, tryffelsmak var med ett torftigt ordval perfekt.

Priset på 599 sköna kronor per kilo var långt ifrån perfekt och kan lätt få fnisset att komma av sig, men det här är utan tvekan något jag trots det kommer köpa igen. Och igen. Absolut en av mina topp 3 ostupplevelser ever, utan överdrift.

tryffelpecorino Heaven is a place on Earth.