Om du inte har läst magasinet Hunger än så gör det. Allt du behöver veta om mat med en kritisk vinkling, och systertidning till Filter. I senaste numret, som kom igår 20 feb, har man lyxat till det med flera uppslag om ost och hur hett det är med svenska mikroysterier. Told you so! Spring och köp.
Ska man käka ostbågar ska man göra det med stajl.
Madonna.
Helgen var minst sagt…speciell. Under Ostfestivalen på Nordiska museet åt jag mig igenom 46%-ig ädelost, gårdstillverkad kittost, svingod stekost, (ja, den heter Stekaren), 22-månaders Minimunk, ekologisk getost från Halltorp och ytterligare ett gäng lagrade, milda, mögliga, men framför allt svenska ostar. Och jag tror vi snackar ostkoma on this one. Lord. Var lite orolig att jag aldrig mer skulle vilja äta ost. Det gick över. Med över 30 utställare täcktes en stor del in på den svenska ostkartan och det skaffades många nya och trevliga bekantskaper; både i form av feta, runda och lagrade (ostar alltså) och människorna bakom dem.
De två dagarna var inte bara heaven för ostälskare, det var en bit svensk hantverkstradition väl värd att uppmärksamma. Dessa små producenter lever för och med sin ost. Tillverkar allt för hand av råvaror av högsta kvalitet. Det är det man måste påminna sig om när man står där med en liten puck för 85 spänn. Ofta är de ju värda varenda liten krona. Hjortsjö Gårdsmejeri har till exempel sju fjällkor som betar i skogs- och ängsmark och därför ger en naturligt varierande smak på ostarna. Ängsholmens Gårdsmejeri gör Sveriges enda buffelmozzarella och som en bonus tar de emot oss vanliga människor på buffelutsläpp på våren. Ostar tvättas och vänds för hand och ingen är den andra lik. Det finns så många historier och så mycket hjärta i varje ostbit, och det är ju det som skiljer himmelsk ost från not so himmelsk ost.
Att driva ett mikrobryggeri någonstans söder om söder är yesterday’s news, det är mikromejerier som är på tapeten. Kom ihåg var du läste det först.
Det sprids ostbilder på Fejan idag. Tydligen någon som är trött på att det är samma shajt som visas upp varje dag och nu vill se lite omväxling i form av ostar. Alla som gillar ostbilden får en ost tilldelad sig och ska i sin tur lägga ut bild på just den. Big LIKE på den.
I bilder.
Ost? Ja tack. Gäsene mejeri bjuder flott.
Tages Tuffa, festivalens bästa namn. Smaken…minst sagt unik.
Utsökta ekologiska getostar från Halltorps mejeri.
Provningsbrickor på rad när Godaste Osten 2014 ska koras. Vinnare blev Allerums Herrgådsost och Orranäs Gårdsmejeris blåmögelost.
(Liite trist att i princip samtliga bilder blev suddiga. Ni får föreställa er skarpare bilder…)
En matigare rapport från Ostfestivalen är på gång. Finns så mycket att säga om dessa entusiaster som brinner för hantverket, sina djur och resultatet av hårt jobb. Låt oss stödja dem genom att köpa (minst) en svensk gårdsost i helgen. Heja Sverige.
Oviken.
Stora Lunån Gårdsmejeri.
Västerbottensost.
Godsaker i långa rader.
Mer inom kort. Cliffhanger!
Keep you posted.
Tjena. Glöm inte ostfestivalen på Nordiska museet imorgon och på lördag. Svenska tillverkare, seminarier, provsmakningar och allmänt underbart!
I centrala Stockholm, djupt under Hötorgets myllrande kommers, finns en underjordisk källare. Där ligger de på långa träbeklädda rader. Stora, runda, brandgula, gräddgula, men framförallt; mogna ostar. Eller kanske snarare on their way to perfection. Och hit, till en ostjunkies skattkammare, fick jag tillträde en råkall januarieftermiddag. Den hemliga ostkällaren, som tillhör Saluplats Ost i Hötorgshallen, är sval som en enorm katedral och minst lika sakral. Här hittar man pjäser som lagrats i över 50(!) månader, och längst in, som den enorma juvelen i kronan, en Pecorone från San Patrignano-kollektivet i Rimini.
Även om vanliga dödliga inte har tillgång till själva källaren kan man vara säker på att osten på Saluplats Ost är kärleksfullt hanterad. Det är allt man behöver veta.
Ostdoften slog mig ur balans och ledde till oskarp bild.
Italiensk Pecorone av fårmjölk.
Fetaost och spenat. 
Ibland, men bara ibland, önskar jag att snabbmatskulturen här var lite mer som i Amerikat, för då hade man kunnat äta sig trött på diverse ostiga (och måhända artificiella) side orders. Som de här mac’n cheese bitesen på KFC eller Taco Bells cheese rollups. Man kan inte annat än imponeras av amerikanernas kreativitet när det gäller att komma på nya sätt att stoppa ost i mat. Synd bara att man inte fattat storheten i detta over here.
Gled ned till Hötorgshallen, som man gör, för att hitta något nytt. Letade efter en rekommenderad alpkäse, men i brist på densamma hittade jag två svinfina stand ins på Saluplats Ost: Caprinelle (en fransk get) och Roccolo Valtaleggio (en italiensk ko).
Caprinelle är halvmjuk och lagrad i 4-6 månader, av mjölk från getter i franska Pyrenéerna. (Bara den infon kan ju få en knäsvag). Mild och fin smak. Inga svårigheter att sätta i sig 150 g på stående fot.
Italienaren med det krångliga namnet var även det en ny bekantskap som lätt kan bli livslång. Konsistensen är smulig och åt det torra hållet, som en torr chèvre. Och det kanske inte låter så skojsigt. Men smaken! Smaken är…(letar efter ett bättre ord men misslyckas)…mild, något syrlig på ett angenämt sätt. Osten är gjord på komjölk men jag kan inte låta bli att tycka att den lutar åt gethållet smakmässigt. Kanske är det konsistensen som förvillar. Jag har uppenbarligen lite svårt att sätta ord på själva smaken, vet bara att den är så bra att man vill krypa in i den. Oddsen att jag kommer köpa de här ostarna igen är därför riktigt låga. Älskar när jag blir presenterad för något för mig nytt OCH vansinnesgott.
Caprinelle och Roccolo Valtaleggio.
Kanske lite pretto. Men ändå nice. Känslan!
Chèvre, tranbär och valnötter på surdeg.
Man blir ju nyfiken när det står chips med smak av Stilton i butikshyllan. Måste testas, tänker man, och så har man fått sig ett giltigt skäl att köpa chips.
Svenska Rootfruit har en mängd olika chips av just rotfrukter, här har vi med potatis att göra. Innehållet lovar potatis då rå, rapsolja, ostpulver och kryddor. Huruvida ostpulvret innehåller just Stilton vet jag inget om, men saken är att de faktiskt smakar Stilton. Alltså inte lika mycket som själva osten obviously, men de har en tydlig blåmögelsmak. Bingo! Nackdelen/fördelen är att man tröttnar rätt snabbt på smaken, och så är de galet salta, så en näve räcker. Finns i välsorterade mataffärer.
Say Cheese 