Chèvre.
Dagens lunch.
Svara
Kategoriarkiv: Ost i mat
Saganaki.
Jag hittade ett obeprövat kort i ostdisken häromdagen. Och det är ju alltid kul. En cypriotisk stekost av får- och getmjölk, Saganaki. ”Ah, en halloumikusin”, tänkte jag. Och kanske var det där någonstans det blev fel.
Osten steks i varm panna utan fett och får då en krispig yta med en mjuk mozzarellaktig insida. Så långt är vi helt överens, Saganakin och jag. Men sedan kommer ju själva smakandet. Eftersom jag hade föreställt mig något i halloumiväg blev det direkt illa när den snarare liknade gratinerad Västerbottensost i smaken. Västerbotten i alla ära, men att tugga i sig en 2 cm tjock varm skiva blir helt enkelt för mycket. Kanske bottnar min besvikelse i förväntan av något annat, men tyvärr är det här inget jag äter igen.
Halloumi-tider hej hej!
Grillen är framme, rosén är immig och folk är brunbrända och fria. Det är ett Instagram-moment helt enkelt. Sommarkvällarna spenderas ofta och gärna runt grillen och oavsett om du lägger på en välhängd entrecôte (naturligtvis från en ekologisk gård) eller egenfångad makrill är det aldrig, jag menar aldrig, fel att en Halloumi gör dem sällskap. Det är något med denna gnisslande lilla godsak som gör att jag så här på sommaren, åtminstone en gång i veckan, behöver den. Helst grillad. I en ruccolasallad, till färskpotatisen, mellan hamburgerbröden eller på grillspettet.
Halloumi tillverkas bara på Cypern av inhemsk får-, get- och komjölk och viks för hand. Förr använde man bara mjölken från get och får eftersom det inte fanns kor på Cypern. Vet inte om den var godare då, men uppenbarligen duger dagens recept gott. Gnisslet beror på att man kokar osten innan man kryddar upp den med mynta och det är väl det gummiaktiga som delar folk i två läger – för eller emot. Svårt att omvända icke övertygade om att den är smarrig, men ett tips är att grilla lite större bitar och sedan skära den, då stelnar den inte så fort på tallriken. Ett annat hett tips är att inte köpa en ost vars förpackning är spänt uppblåst, not so smarrig. Så kom ihåg Halloumin i sommar, allt blir lite bättre så.
Bilden är lånad från Fontana.
Cheese loaf.
Klart man vill ha ett stycke ost the American way. Men till vad??
Skära chèvreskivor.
När man ska göra varm chèvremacka kommer man alltid till det kritiska momentet ”skär chèvren i skivor”. Om du har försökt skära chèvre i skivor med kniv vet du att det inte går. Eftersom mögelskalet ger ett motstånd medan det inre är mjukt och därmed trycks ihop blir det ju bara mos. Därför kommer här ett nördtips för den perfekta chèvreskivan:
Skär en liten skåra i mögelskalet med kniv.
Tag en lagom lång sytråd och skär en elegant skiva med tråden i valfri tjocklek.
Klart.
Självklart finns ju flådiga proffsostskärare i någon typ av ståltråd, men den här MacGyver-varianten funkar utmärkt.
Say…omelett.
Bästa lunchen alla kategorier. Man tager vad man haver och låter ett par ägg och en skvätt vatten göra det sällskap. Jag hade cheddarost, spenat och champinjoner.
Ost i mat 2.
1990 var jag i Ungern första gången. Järnridån hade precis raserats och kommunisterna dragit dit pepparn växer. Men det var jag för ung för att bry mig om då. Viktigare var att glassen kostade motsvarande 20 öre och att jag fick bita i en nyfriterad langos för första gången. Langosen köptes från en husvagn längs den dammiga vägen för ca noll kronor och serverades med vitlöksolja, gräddfil och riven ost. Där och då var det den märkligaste (i positiv bemärkelse) matupplevelse jag haft i mitt tonåriga liv. På pappret: vitlöksosande friterad deg. Eh, nej tack? IRL: fett, salt, ost och sval gräddfil i overklig samklang. Så ja, jag var en av dem som köade pinsamt länge för dessa flottiga mästerverk när de dök upp under Vattenfestivalen. Viktigt att påpeka dock är att varianterna med svart kaviar, sylt eller annan smörja naturligtvis är ett hån mot den ungerska nationalrätten. Dock tackar jag någon högre makt att de inte säljs i en vagn nära mig, för denna frityrbomb är förmodligen hjärtats värsta mardröm. Jag får nöja mig med att längta och dagdrömma om den perfekta langosen. Med ost på.
Äta eller icke äta – den gravidas stora fråga.
Jag har varit gravid två gånger. Lätt de bästa beslut jag har fattat. Men. Det som hände under andra graviditeten var att min svaghet för ost gick från hyfsat normal till not so hyfsat normal. När man är gravid får man nämligen rådet att avstå mögliga och opastöriserade ostar. Så inte nog med att man blir tung, får vadkramper och flåsar som en svingammal labrador, man måste avstå något av det bästa livet har att erbjuda. Min tidigare så avslappnade relation till ost blev därmed något ansträngd. Man skulle till och med kunna påstå att den kunde förväxlas med tvångstankar. Måste. Ha. Ost. Så där stod jag, hukad över en kastrull och stirrade ned på chèvren som bubblade i sitt eget fett, för att sedan bre ut massan på bröd, och äta. Jag hade så klart undersökt att om man hettar upp osten ordentligt så dör den skadliga listeriabakterien, (som i allra värsta fall kan orsaka missfall). Så jag fick min ost, men inte så ofta som jag hade önskat pga den omständliga ritualen.
Men vad säger rönen idag? För de ändras ju titt som tätt. Enligt livsmedelsverket är det detta som gäller precis nu:
”Undvik ost gjord på opastöriserad mjölk. Undvik också mögel- och kittost även om den är gjord på pastöriserad mjölk, till exempel Brie, Gorgonzola, Chèvre, Vacherol och Taleggio. Ost i matlagning som upphettas till bubblande het går bra att äta.”
Så, ät ost. Men hetta upp den först om du är osäker. Och när bebisen har fötts är du värd jordens ostbricka. Hör ni det alla blivande pappor?
Arty.
Den här vill man ha. Helst mot orange vägg.
Ostmacka.
Kroppen behövde en ostmacka. I don’t argue with the body.
Ost i mat.
I princip alla maträtter blir godare med någon typ av ost, men i vissa rätter har den rent av huvudrollen. Quesadillas är ett exempel. Ett ohyggligt gott exempel. Tortillas, kyckling, finhackad bacon, chorizo, koriander, riven ost… (Här kan du i ärlighetens namn slänga in det mesta mellan bröna så länge den byggs på ost). Stek i olja eller kör i ugn. Bör serveras med gräddfil, salsa och guacamole, men är i nödfall bara att tugga i sig au naturel.
Apropå cheeseburgare…
Någon hade cravings.
Vilken cheese på cheeseburgaren?
På tal om burgare; vad vore cheeseburgaren utan ost? En så overkligt mycket tristare hamburgare. Vilken ost man kör är ju så klart en smaksak, men man behöver inte krångla till det så vansinnigt. Det viktiga är bara att den har ordentligt med smak, (utan att dominera helt), och att man inte snålar. Halloumi är inte dumt, men jag väljer cheddar, lagrad präst eller varför inte en fet taleggioskiva. Gott.
Burgare Greek style.
Hamburgare är ju en av tidernas bästa rätt på många sätt. Och nu är det lättare att göra den ännu godare! Någon på Fontana har nämligen tänkt till och ger oss nu halloumi i runda skivor. Halloumi på burgaren är inget nytt, men det nya formatet gör det lättare att go vegetarian, om man är på det humöret. Grilla osten, smaska på tomat, rödlök och guacamole. Now, that’s a decent burger. (Om man smyger in en högrevsburgare där emellan blir den inte sämre, men nu fokuserar vi på osten).
Bilden är lånad från Fontana.
Tubtest.
Jag måste erkänna att jag inte är någon större mjukost-på-tub-ätare. Men ibland, om det finns att tillgå in en kyl nära mig, slinker det ned. Varför det inte har blivit oftare var en gåta, tills nu.
Jag ställde mig alltså vid tubosthyllan och valde några för mig osmakade varianter. De som hamnade i korgen var inte nyheter på något sätt, utan bara utvalda pga nyfikenhet. Det blev tre ostostar och en svampost.
På bordet finns Chèvreost med honung och Ädelost Päron från Kavli, och Stark hushållsost och Kantarellost från Fjällbrynt. Och här vill jag bara påminna om att jag inte på något sätt är expert på varken det ena eller andra, bara en nyfiken ostjunkie.
Stark hushållsost. Här har någon kreativ optimist (läs verklighetsfrånvänd) namngett osten, för stark är den då rakt inte. Till och med sjuuukt långt ifrån. Inte ens om man anstränger sig för att känna efter, vilket jag förstås gör eftersom jag tar detta test på högsta allvar. Men besvikelsen är stor. Jag hade hoppats på något spännande rent smakmässigt. Men det är helt enkelt vanlig mjukost på tub, varken mer eller mindre. Trååk.
Ädelost Päron låter lockande. Kanske sting mot sötma? Njae. Ädelost på tub är ingen nyhet för mig och faktiskt helt okej i total brist på annat. Och den här med päron innehåller dessutom riktiga Williamspäron, och det är ju alltid ett plus med riktiga ingredienser. Men. Håll i hatten. Jag känner inga päron eller sötma what so ever. Kanske låter det mer lockande än det smakar? Exakt så.
Chèvreost med honung. Osten på var mans (men framför allt kvinnas tror jag) tunga. Jodå, den här tubvarianten smakar chèvre, men återigen saknas sötman. Hallå honungen, var är du?! Helt okej ren på macka och min favorit bland de för dagen utvalda tuberna, men inget jag laddar kylen med.
Kantarellost. Jag har svårt att förstå varför den här osten finns. Visst, den smakar verkligen kantarell och jag kan absolut haja intentionen hos Fjällbrynt. En genväg i matlagningen, kanske göra några (alldeles för) enkla canapéer med kantarellost… Men. På riktigt. Antingen använder man väl riktig svamp eller så gör man typ… något annat? Eller? Kanske är min fantasi urusel, men det känns spontant som att det är svårt att hitta ett endaste användningsområde för den här. För att bara äta den på macka rakt upp och ned är inte kul.
Sammanfattningsvis kan man väl bara konstatera att jag inte är en tubtyp, (och ingen skugga ska falla över den som är det), men det var kul att lämna min comfort zone för en stund.
Say Cheese 