Oumbärliga osthyvel.

Vad skulle man göra utan den? Osthyveln. Jag har tre stycken och ändå måste jag alltid diska en när den behövs. Utomlands har man dock inte fattat någonting. I England käkar man ost med glädje, men osthyvel? Icke. Färdigskivad ost är tydligen good enough. För att inte tala om amerikanerna. Och fransmännen använder kniv, vilket ju är okej och så klart helt nödvändigt ibland, (tänk brie), men inget levererar ost lika optimalt som hyveln. Och denna lilla sak skänker mer glädje än man anar. Den kan till exempel:

Skala rotfrukter.

Strimla rotfrukter.

Skiva äpplen.

Strimla kål.

Skära tårta.

Vända äggen i stekpannan.

Raka benen. (Ett obeprövat och något osäkert kort. Men det KAN gå).

Skiva ost. Höll på att glömma.

Mer?

Image

Cheese alert!

Trodde aldrig jag skulle säga det här, men det finns faktiskt tillfällen när ost inte är att rekommendera. Om jag säger så här: eat cheese, breathe cheese. Ost och dess doft är allt som oftast himmelsk, när det är förstahandsdoft. MEN. Tänk första dejten. Tänk fjärilar i magen, sublim J’adore by Dior och förlägna skratt. Över detta lägger du ett lock av grottlagrad Gruyère som vuxit till sig i munhålan och bye bye andra dejten. För till och med jag baxnar av ost som varit inne och vänt. Och detta är ofta ett nybörjarmisstag, så ta nu ett ovärderligt tips från en rutinerad ostmumsare: vräk i dig ost om du så önskar, men tänk på att första intrycket sällan blir ett andra om det förknippas med blåmögelbreath. Just saying.

Image

Äta eller icke äta – den gravidas stora fråga.

Jag har varit gravid två gånger. Lätt de bästa beslut jag har fattat. Men. Det som hände under andra graviditeten var att min svaghet för ost gick från hyfsat normal till not so hyfsat normal. När man är gravid får man nämligen rådet att avstå mögliga och opastöriserade ostar. Så inte nog med att man blir tung, får vadkramper och flåsar som en svingammal labrador, man måste avstå något av det bästa livet har att erbjuda. Min tidigare så avslappnade relation till ost blev därmed något ansträngd. Man skulle till och med kunna påstå att den kunde förväxlas med tvångstankar. Måste. Ha. Ost. Så där stod jag, hukad över en kastrull och stirrade ned på chèvren som bubblade i sitt eget fett, för att sedan bre ut massan på bröd, och äta. Jag hade så klart undersökt att om man hettar upp osten ordentligt så dör den skadliga listeriabakterien, (som i allra värsta fall kan orsaka missfall). Så jag fick min ost, men inte så ofta som jag hade önskat pga den omständliga ritualen.

Men vad säger rönen idag? För de ändras ju titt som tätt. Enligt livsmedelsverket är det detta som gäller precis nu:

”Undvik ost gjord på opastöriserad mjölk. Undvik också mögel- och kittost även om den är gjord på pastöriserad mjölk, till exempel Brie, Gorgonzola, Chèvre, Vacherol och Taleggio. Ost i matlagning som upphettas till bubblande het går bra att äta.”

Så, ät ost. Men hetta upp den först om du är osäker. Och när bebisen har fötts är du värd jordens ostbricka. Hör ni det alla blivande pappor?

Bild

Paradiset.

Det finns de som tror att man kommer till osthimlen när man dör. Nu kan jag avslöja att den finns i en hemlig källare någonstans i Stockholm. Alla ostar man kan komma på, till grossistpriser. Dubbelt bra! Den här gången blev det dock en blygsam uppställning i korgen: Roulé, Tomme de Basque, brie och ett nytt fynd: Parmesan i Skrattande kon-skepnad. Det bästa av två världar! (Återkommer till den i en post längre fram). Och så hängde en salami med pga euforisk förvirring.

Bild

Tubtest.

Jag måste erkänna att jag inte är någon större mjukost-på-tub-ätare. Men ibland, om det finns att tillgå in en kyl nära mig, slinker det ned. Varför det inte har blivit oftare var en gåta, tills nu.

Jag ställde mig alltså vid tubosthyllan och valde några för mig osmakade varianter. De som hamnade i korgen var inte nyheter på något sätt, utan bara utvalda pga nyfikenhet. Det blev tre ostostar och en svampost.

tubost

På bordet finns Chèvreost med honung och Ädelost Päron från Kavli, och Stark hushållsost och Kantarellost från Fjällbrynt. Och här vill jag bara påminna om att jag inte på något sätt är expert på varken det ena eller andra, bara en nyfiken ostjunkie.

Stark hushållsost. Här har någon kreativ optimist (läs verklighetsfrånvänd) namngett osten, för stark är den då rakt inte. Till och med sjuuukt långt ifrån. Inte ens om man anstränger sig för att känna efter, vilket jag förstås gör eftersom jag tar detta test på högsta allvar. Men besvikelsen är stor. Jag hade hoppats på något spännande rent smakmässigt. Men det är helt enkelt vanlig mjukost på tub, varken mer eller mindre. Trååk.

Ädelost Päron låter lockande. Kanske sting mot sötma? Njae. Ädelost på tub är ingen nyhet för mig och faktiskt helt okej i total brist på annat. Och den här med päron innehåller dessutom riktiga Williamspäron, och det är ju alltid ett plus med riktiga ingredienser. Men. Håll i hatten. Jag känner inga päron eller sötma what so ever. Kanske låter det mer lockande än det smakar? Exakt så.

Chèvreost med honung. Osten på var mans (men framför allt kvinnas tror jag) tunga. Jodå, den här tubvarianten smakar chèvre, men återigen saknas sötman. Hallå honungen, var är du?! Helt okej ren på macka och min favorit bland de för dagen utvalda tuberna, men inget jag laddar kylen med.

Kantarellost. Jag har svårt att förstå varför den här osten finns. Visst, den smakar verkligen kantarell och jag kan absolut haja intentionen hos Fjällbrynt. En genväg i matlagningen, kanske göra några (alldeles för) enkla canapéer med kantarellost… Men. På riktigt. Antingen använder man väl riktig svamp eller så gör man typ… något annat? Eller? Kanske är min fantasi urusel, men det känns spontant som att det är svårt att hitta ett endaste användningsområde för den här. För att bara äta den på macka rakt upp och ned är inte kul.

Sammanfattningsvis kan man väl bara konstatera att jag inte är en tubtyp, (och ingen skugga ska falla över den som är det), men det var kul att lämna min comfort zone för en stund.