Man har sniffat upp osten för dagen och köpt med sig den hem. En stor bit pecorino eller kanske en halva Robiola. I mitt hem blir de inte långlivade utan får bara in och vända i kylen i någon dag innan de är borta för alltid. Men för många tar det flera dagar att sätta i sig en ost. En del har de kvar så länge i kylskåpet att de möglar (Skriet-emoji). Hur förvarar man då bäst sin ost, så att den håller sig fräsch så länge som möjligt?

Hårda ostar klarar sig i regel längre än mjuka innan de blir dåliga. Dess absolut sämsta kompisar är bakterier och luft, det är det som gör att den möglar. Samtidigt måste den lilla godbiten kunna andas så smått, den är levande och mognadsprocessen avslutas först i magsäcken. Absolut bästa omslaget är ostpapper som oftast består av ett inre lager av plast med små små hål i och ett yttre lager av vaxat papper. Då kan osten både andas och hindras från att torka. Vi vanliga döda, (eller ni som inte extraknäcker i ostbutik), har sällan tillgång till detta lyxfodral, så då får den hederliga plastfolien rycka in som bästa förvaringsmetod. Den sluter tätt och stryper luften vilket trots allt är bättre än för mycket luft, trots att osten kvävs. Byt gärna till ny plast varje gång du öppnar den så håller den sig än bättre. Ska du förvara hårdost en längre tid är det allra bästa att vakuumförpacka den. Be dem hjälpa dig med det i ostdisken om du inte har ett sådan där superlyxigt kök och tillgång till en egen maskin.

Plastpåsen funkar på kort sikt men släpper in mer luft vilket ger kortare fräschhetslängd. Och naturligtvis förvarar vi aldrig olika ostar i samma plastpåse.

Annan tumregel: bort med tassarna. Ta så lite som möjligt på osten eftersom fingrarna är de stora bovarna när det kommer till mögelspirande bakterier. Om möglet trots allt är framme är det bara att skära bort det med ca 1 cm radie så är osten redo att ätas.

Så, tätslutande plast är (näst) bäst och mögel skäres bort. Snipp snapp snut, så får ostsagan ett lyckligt slut.