Ostbonanzan börjar NU.

10.00 var vi ett gäng entusiaster som stod i pole position utanför porten i detta livsnjutarrally som kallas Ostfestivalen på Nordiska museet. I dagarna tre kan man här provsmaka ost, lyssna till seminarier, chitchatta med entusiaster och framför allt upptäcka nya svenska favoriter. Små och lite större ysterier från hela Sverige har radat upp sig och bjussar på favoriter och en och annan hemlighet.

Idag väntar seminarierna Svenska ostar på nytt sätt och Svenska trender i ostdisken. Och en obscen mängd ost så klart. To be continued.

Nordiska

monter

IMG_3465

getLötNY

Kvibille

Hörde jag ost?

Besvikelse i en liten ask.

Kom över Fontanas nyhet Färskost med fetaost häromdagen. SOM jag längtat efter att få testa denna. Feta är ju en mångsidig favorit som jag som sagt lätt kan tänka mig att bre på en skiva rostat surdegsbröd. Färskostarna finns i smakerna Vitlök, Gräslök och Peppar. Mitt val blev vitlöksvarianten.

Ivrigt rev jag av plastlocket och möttes av en sorglig syn. En klumpig gulvit röra som lite undergivet stirrade upp på mig. Nåväl. Fram åkte brödet (knäcke, i brist på annat) och kniven av trä. Själva bredandet av osten bådade inte gott. Lös, klumpig och inte alls särskilt lockande. Doften var tydlig av vitlök, och det är ju trevligt. Men. Så var det ju det här med smaken… Vitlök – check. Fetaost – näe. Syran finns där, men fetasmak?? Vitlöken är dominant, och i det här fallet är det nog en bra grej, för det andra kändes inte kul. Får ingen fetakänning alls. Och när blicken vandrade över innehållsförteckningen stannade den på ”majonnäs”. Majo-jäkla-nnäs?! Visst finns fetan som ingrediens, men i övrigt är den helt frånvarande.

Nej, det blir att röra till en egen variant på ren feta och lite typ Philadelphia. Synd Fontana, på en sådan briljant idé.

fetafärskost

Grekisk lågkonjunktur på export.

AW på Wijnjas.

Kära fredag, du är så välkommen. Jag vill verkligen hylla dig för att du alltid, lika outtröttligt, återkommer. Trots att jag ibland kanske inte är värd det. Idag vill jag hylla dig lite extra, det är ju så trist väder. Tänkte mig Wijnjas ostkällare. Du vet, man får ju tre bitar ost till varje glas vin eller öl man köper. Fint va? Så fredag, ta emot min hyllning med öppna armar. Här kommer jag.

orangecheese_3 I am worth it, let me work it, I put my thing down, flip it and reverse it..

Håll stilen vid ostbrickan.

Jag har alltid stoltserat över denna bloggs befriande inställning till ost och opretentiösa ton. Men någon måtta på axelryckningarna får det ändå vara. När det gäller beteendet vid ostbrickan till exempel. Det finns ett antal extremt enkla förhållningsregler, och här är jag benhård.

  1. Skär osten rakt uppifrån och ned. Det är absolut förbjudet att gräva ur osten och låta kanten vara kvar likt en söndervittrad ruin. Vill du av oförklarliga skäl inte äta kanten, skär bort den på din egen tallrik.
  2. Om osten är rund, skär den i tårtbitar så att alla bitar får en del av den mest mogna mitten. Om osten redan är en tårtbit, skär längs med så långt det är möjligt. Att skära av centerpiecen är endast tillåtet om man har osten helt för sig själv, (men då är ju det mesta tillåtet).
  3. Använd olika knivar till olika ostar. Att snitta en Fourme d’Ambert för att sedan förflytta samma kniv till en mild Bethmale de chèvre är det skottpengar på. Sanning.

I övrigt tycker jag man kan köra lite som man vill. Enjoy.

ostkant Oförlåtligt.

När skillnaden mellan ost och ost blir smärtsamt tydlig.

Mitt första möte med Svecia blev överväldigande. Änglar sjöng från små rosa moln och en tår hotade att tränga ut ur ögonvrån. Då var det Allerums långlagrade som framkallade reaktionerna. I veckan fanns Arlas Svecia uppradade snyggt och lockande i butiken, dessutom till specialpris, så jag greppade en ost och gled nöjt mot kassan.

Tillfredsställelsen byttes snabbt mot enorm besvikelse när plasten var avskalad och första skivan mötte gommen. Borta var stinget, borta var den krispiga texturen och helt frånvarande var själva smaken. Naturligtvis har långlagrad och inte så långlagrad ost signifikanta skillnader i både arom och konsistens, och kanske är detta en orättvis jämförelse, men SÅ vitt skilda ostar förväntade jag mig inte. Arlas Svecia var direkt obehaglig och plötsligt aktualiserades min tidigare undran: vem köper den här osten?! Aldrig har skillnaden mellan ost och ost varit större.

Och så går en dag och kommer aldrig mer igen.

Image.aspx                                     Sorteras som plastförpackning. Hela osten.

Mellanöstern levererar.

Jag hade precis börjat tappa hoppet om att hitta lite anständig ost i det här landet, (Israel), när himlen öppnade sig (bokstavligen, eftersom det spöregnade och jag då sökte skydd i ett köpcentrum) och ett bord dignande av gårdsproducerad ost uppenbarade sig. Inne i det ogenuina plastpalatset.

Det visade sig vara en liten producent från södra Israel, Ofaimme, som lockade mig till sig med väldoftande ekologiska getostar. Färska, lagrade, runda, mjuka i alla former och smaker. Jag fastnade för en hård och mellanlagrad och en mjuk.

Den lilla runda mjuka påminner om sin franska  kompis, chèvre, men med något mindre syra och inte lika torr. Riktigt bra.

Den hårda, (som egentligen är halvhård/-mjuk), känns så genuin och hantverksmässig att det knappt spelar någon roll hur den smakar. Bara att få hålla i den och känna strukturen av lagrad ost från mjölk av glada getter gör mig lycklig. Men smaken levererar. Milt getig och lite nötig är precis det som får mig att le. Äntligen lever området upp till ryktet om ”ostens vagga”. Halleluja!

imageimage

Norskt blindtest.

Fick en lovely ost. Hjärtformad, med en ko med ögonlapp på. Hur fint?! Osten är norsk, ekologisk och smaksatt med de högst intressanta kryddorna nejlika och kummin.

Den blinde ku är ett litet norskt ysteri som startades av en Inger Rosenfeld. Namnet på sitt ysteri kom hon på efter att i 50-årspresent ha fått en…blind ko. (Sjukt uppenbar regifting). I sortimentet finns idag ett gäng olika varianter. Just nu koncentrerar vi oss på Nøkkelost.

Det lilla hjärtat för tankarna till Edamer, eller BabyBel för den delen. En färgglad vaxad yta och ett välkomnande gyllengult inre. Den här är dock handgjord av väl utvalda råvaror, så inga tillsatser så långt smaklökarna når. Doften är minst sagt diskret. Eventuellt förnimmer man kummin. Nejlikan gör att den får en lite ovanlig och fruktig smak, vilket är trevligt. Annars lämnar den här osten inga bestående avtryck, den är ingen smakmässig jättesensation. Men mitt norska hjärta är absolut en angenäm bekantskap. Och sådana gillar vi ju.

Nokkelost3 Kolla, jag har en ost på axeln. 

Petit Grès Champenois – non merci.

En liten fin sak i egen ask är den här franska vitmögelosten. Att den är tillverkad i Champagne-distriktet gör definitivt att förväntningarna höjs, och kanske faller den därför på eget grepp.

Osten är gjord på komjölk som man blandat crème fraiche i och har en respektingivande fetthalt på 40%. Och ja, jag har sagt det förut, det är inte kul med ostar som har samma konsistens som smör. Smaken är mild och något syrlig, och det gillar vi, men tyvärr räddar inte smaken upplevelsen. Petit Grès Champenois må vara tillverkad i Champagne, men är inte på långa vägar lika kul som bubblet. Skål.

gres_champenois1 Osten – Drycken 0-1.

Val de Loue – en bit ögongodis.

Fick lite ost i present häromdagen. Den här lilla kamraten heter Val de Loue och är en fransk ost gjord på komjölk, tvättad i marc de Jura (fransk grappa).

Val de Loue är vacker. Svagt gyllene i färgen och lätt vågig yta. Doften är mild och gräddig. Och gräddig är det genomgående temat för den här osten. Med en fetthalt på 60% blir det lite av en utmaning att äta någon större mängd av denna. Smakmässigt är den bra; mild och fin. Men jag har svårt för så feta ostar. Den sätter sig liksom lite på tvären någonstans på väg ner i strupen. Synd. För man vill ju…

Ändå alltid uppskattat med ett oprövat kort och en sådan fin liten bit franskt hantverk. Känns ändå som att den gör sig bäst som rekvisita på en ostbricka, och det gör ont att konstatera.

ValDeLoue  Fransk ost möter engelska kex.

Svenskt hantverk när det är som bäst.

Helgen var minst sagt…speciell. Under Ostfestivalen på Nordiska museet åt jag mig igenom 46%-ig ädelost, gårdstillverkad kittost, svingod stekost, (ja, den heter Stekaren), 22-månaders Minimunk, ekologisk getost från Halltorp och ytterligare ett gäng lagrade, milda, mögliga, men framför allt svenska ostar. Och jag tror vi snackar ostkoma on this one. Lord. Var lite orolig att jag aldrig mer skulle vilja äta ost. Det gick över. Med över 30 utställare täcktes en stor del in på den svenska ostkartan och det skaffades många nya och trevliga bekantskaper; både i form av feta, runda och lagrade (ostar alltså) och människorna bakom dem.

De två dagarna var inte bara heaven för ostälskare, det var en bit svensk hantverkstradition väl värd att uppmärksamma. Dessa små producenter lever för och med sin ost. Tillverkar allt för hand av råvaror av högsta kvalitet. Det är det man måste påminna sig om när man står där med en liten puck för 85 spänn. Ofta är de ju värda varenda liten krona. Hjortsjö Gårdsmejeri har till exempel sju fjällkor som betar i skogs- och ängsmark och därför ger en naturligt varierande smak på ostarna. Ängsholmens Gårdsmejeri gör Sveriges enda buffelmozzarella och som en bonus tar de emot oss vanliga människor på buffelutsläpp på våren. Ostar tvättas och vänds för hand och ingen är den andra lik. Det finns så många historier och så mycket hjärta i varje ostbit, och det är ju det som skiljer himmelsk ost från not so himmelsk ost.

Att driva ett mikrobryggeri någonstans söder om söder är yesterday’s news, det är mikromejerier som är på tapeten. Kom ihåg var du läste det först.

Bild

Festivalen, dag 2.

I bilder.

Bild Ost? Ja tack. Gäsene mejeri bjuder flott.

Bild Tages Tuffa, festivalens bästa namn. Smaken…minst sagt unik.

Bild Utsökta ekologiska getostar från Halltorps mejeri.

Bild Provningsbrickor på rad när Godaste Osten 2014 ska koras. Vinnare blev Allerums Herrgådsost och Orranäs Gårdsmejeris blåmögelost.

(Liite trist att i princip samtliga bilder blev suddiga. Ni får föreställa er skarpare bilder…)

En matigare rapport från Ostfestivalen är på gång. Finns så mycket att säga om dessa entusiaster som brinner för hantverket, sina djur och resultatet av hårt jobb. Låt oss stödja dem genom att köpa (minst) en svensk gårdsost i helgen. Heja Sverige.

 

You had me at bonjour.

Gled ned till Hötorgshallen, som man gör, för att hitta något nytt. Letade efter en rekommenderad alpkäse, men i brist på densamma hittade jag två svinfina stand ins på Saluplats Ost: Caprinelle (en fransk get) och Roccolo Valtaleggio (en italiensk ko).

Caprinelle är halvmjuk och lagrad i 4-6 månader, av mjölk från getter i franska Pyrenéerna. (Bara den infon kan ju få en knäsvag). Mild och fin smak. Inga svårigheter att sätta i sig 150 g på stående fot.

Italienaren med det krångliga namnet var även det en ny bekantskap som lätt kan bli livslång. Konsistensen är smulig och åt det torra hållet, som en torr chèvre. Och det kanske inte låter så skojsigt. Men smaken! Smaken är…(letar efter ett bättre ord men misslyckas)…mild, något syrlig på ett angenämt sätt. Osten är gjord på komjölk men jag kan inte låta bli att tycka att den lutar åt gethållet smakmässigt. Kanske är det konsistensen som förvillar. Jag har uppenbarligen lite svårt att sätta ord på själva smaken, vet bara att den är så bra att man vill krypa in i den. Oddsen att jag kommer köpa de här ostarna igen är därför riktigt låga. Älskar när jag blir presenterad för något för mig nytt OCH vansinnesgott.

BildCaprinelle och Roccolo Valtaleggio.