Rapport från Festivalen.

Jodå, jag kom iväg till Ostfestivalen. Lite febervimsig, men ändå på plats. Tyvärr blev det bara besök på söndagen som är den värsta dagen pga folkmassorna och trötta utställare. Och antalet besökare i år var rekordstort, 6.000 ca, vilket ju är råkul. Men till nästa år hoppas jag på utökat utrymme, det är för många armbågar framför borden vilket gör det svårt att snacka med producenterna. Och det är ju halva grejen. Men folk åt inte bara. Vid seminariet som Kerstin Jürss höll i om hur man gör ost trängdes entusiaster nyfiket runt scenen. Tillverka är helt klart det nya äta.

Det var idel kända ansikten bland producenterna. Min favorit, Birgitta Dahlberg, fanns så klart på plats med sina ljuvliga handgjorda ostpraliner. Jürss mejeri hade traditionsenligt staplat upp sina godingar Granbarksosten, Sörmlands Ädel och Blanka. Utan någon genomtänkt plan sicksackade jag mig mellan halloumi, korianderost, äppelmusttvättad getost och västmanländsk pecorino. Hittade en ny favorit i getosten Julias mormor från Halltorps mejeri. Den fick följa med hem och kommer säkerligen djupdykas i i en post längre fram.

Som vanligt röstades även Årets ost fram, dels av besökarna och dels av en jury bestående av diverse läckergommar från Sverige, Frankrike och England. Folkets röst föll på Svedjans Gårdsost i Västerbotten, medan juryn prisade Stenkällarlagrad Caprin från Orranäs gårdsmejeri, Getmese från Gide get, Västerbottensost och Rävens lilla röda från Räven och osten, som alla fick silvermedaljer. Förvånande nog var ingen värd guld enligt juryn som åt sig igenom 90 (!) svenska ostar.

Intresset för ost, och framför allt svensk ost, är glädjande nog stort. Vi börjar förstå värdet i närproducerat och hantverksmässig ost. Det är fint. Nästa år hoppas jag på mer utrymme, fler producenter och nya upptäckter. Längtar redan.ostplockGött från Sanda Gårdsmejeri.

 

hallen

The more the merrier.

 

praliner Fru Pralin.

 

fjällkor Gänget bakom Fjällko-osten.

Ostfestivalen so far.

Jaha, vad händer på Ostfestivalen då? tänker ni. Det undrar jag också. Har åkt på decenniets influensa, (pga sjuka kollegor som dyker upp på jobbet ändå för att spela hjältar). Värre än man flu. Så här ligger jag, nedbäddad och tittar ut genom gardinbeslöjade fönster, undrar vad trenderna inom svenska ostar är och dagdrömmer om hur Jürss mejeri bjuder flott. Tidigare års festivaler har jag stått i pole position redan på fredagmorgonen, så än så länge är detta en riktig besvikelse. Men imorgon, festivalens sista dag, SKA jag dit, det må bära eller brista. Så håll undan alla immunsvaga, imorgon rullar jag nedför Narvavägen iförd det i Japan så vanliga munskyddet. Jag ska på festival.

2705400895_178114751c_z

En skrattretande fulländad ost.

När fick en ost dig att fnissa senast? Nej, där ser du. Händer nästan aldrig. Men så härom dagen, när jag gick in i ostrummet på Sabis och helt sonika sa ”Ge mig en tryffelpecorino, och det är bums!” skedde det. Ostmästaren Thomas gav mig sin snällaste blick och frågade om jag ville ha ”hard core” eller en mildare variant. Med spelad självsäkerhet bad jag om den mildare, och det visade sig vara ett genidrag. Det blev en liten rund sak från Toscana som bara lagrats i 1 månad. Och den fick mig inte bara att fnissa (på riktigt), jag skrattade rakt ut. LOL, ensam i köket medan bubblet låg på kylning. Herre. Gud.

Ursprungsplanen var att köpa tryffelchips som sällskap till den torra Pongraczen. Men eftersom de var slut fick jag snilleblixten att köpa ett par hekto tryffelpecorino istället. Och den finingen var helt a-ma-zing! Inte lika torr och smulig som en långlagrad pecorino, utan lite mjukare och jämnare i konsistensen, och inte lika salt. Den svarta tryffeln var så klart äkta och gav en mild och fin smak som inte dominerade. Kombon konsistens, syra, sälta, tryffelsmak var med ett torftigt ordval perfekt.

Priset på 599 sköna kronor per kilo var långt ifrån perfekt och kan lätt få fnisset att komma av sig, men det här är utan tvekan något jag trots det kommer köpa igen. Och igen. Absolut en av mina topp 3 ostupplevelser ever, utan överdrift.

tryffelpecorino Heaven is a place on Earth.

Aaaaaand we’re back!

Jorå. Helgen inleds med att posta första inlägget på åååår och dar. Plötsligt händer det.

Kanske var det pressinbjudan till Ostfestivalen som gjorde det. Eller så var det glada tillrop från dudesen på Ostresan. För det kan väl inte ha varit Arlas nya ekologiska ostar..? Oavsett anledning är vi nu igång. Igen. Så. Var börjar vi?

Ostfestivalen. Den tredje i ordningen. Återigen reser ostentusiaster från Sveriges mer glesbefolkade områden till Nordiska museet för att bjussa på sina utsökta hantverk och sprida nyfikenhet om små svenska producenter. 19-21 feb. Som vanligt blir det seminarier, mingel och ost till tusen. Rapport kommer naturligtvis.

Kolla in bloggen Ostresan. Alltid råhärligt med folk som har fattat att ost är grejen.

Arla har inte bara förstått att ost är grejen, utan dessutom ekologisk sådan. Därför lanseras nu två barnvänliga varianter tillverkade av svensk ekologisk mjölk. Vi har Tidan och vi har Hovan. Namnen kommer från de två mejerier som var först i Sverige att tillverka fyrkantiga ostar någon gång på 1940-talet.

”Hova är en grynpipig ost med mild och aromatisk smak och Tidan är rundpipig med mild och frisk smak, perfekta för hela familjen”, hälsar Arla. Eftersom jag är pro-ekologisk så är ju detta goda nyheter, utan att ens ha hunnit smaka. Det får vi helt enkelt återkomma om. (Och med ”vi” menar jag ”jag”).

I övrigt: nytt år, nya tag. Tänkte börja skejta till våren, men det är en helt annan historia.

Favoriter i kylen just nu: Raclette, tryffelpecorino och Kvibille Cheddar. Nu kör vi.cheeseboard Cheeseboard.

 

Castello poppar till det.

Men alltså, Castello är på g! Först lanserar de finost till hamburgaren och nu öppnar de en egen pop-upstore i Moodgallerian i Stockholm. Var ska detta sluta?? Tar de över världen och instiftar lagar om obligatorisk ostsmakning i skolorna, där små osttanter går omkring med brickor med färgglada assietter och delar ut smakbitar till barnen? Och barnen ba ”neeej, osttanten!”.

Hur som helst. I den här fina pop-upbutiken kan man köpa ett urval av deras ostar, (även sorter som inte sålts i Sverige tidigare), provsmaka men framförallt få inspirazione, (ni vet sån där som man har för lite av ibland). Varje vecka kommer de ha ett nytt tema, typ Sött, Frukt & Grönt osv med provsmakningar varje dag. (Gratis hörni!) Här kan du även slinka in, slå dig ned och ta en ostbricka, komponerad av den prisbelönte kocken Roland Persson. Naturligtvis finns allt du behöver för en lyckad ostsession; knivar, brädor och smarriga tillbehör. Man kan plocka ihop passande nöt- och bärblandningar i lösvikt, och köpa drycken därtill. Lovely! Ett litet minus, (om man nu ska vara grinig, vilket jag är eftersom jag inte fick den fina inbjudan till själva öppningen), var att tjejen jag frågade om vad Castello Black var svarade att det är en blåmögelost. Really? ”Men vad är skillnaden mellan den och Castello Blue?” envisades jag. Det visste hon inte. Lite att jobba med på personalfronten kanske.

Hela syftet med pop-upen är att inspirera och få oss att äta mer ost. Och vem gillar inte det? Butiken öppnar idag och kör på fram till 26 juni. Skynda, skynda!

CastelloPop_skylt Cheesy art, just nu i Moodgallerian.

CastelloPop_burk Det står: Rostad kokos och pistage, gott till Aged Gouda.Om någon undrar.

CastelloPop_bricka Elegant ostfika.

Ost och vin; vem tar vem?

Det är ingen hemlighet att ost och vin har en alldeles särskild relation. Men det är ju som med alla relationer, svårt att hitta den rätta. Det finns en mängd matchmakingsajter där ute, Wisconsin Cheese Cupid är nog en av de bättre. Du kan nämligen på ett löjligt enkelt sätt välja att utgå antingen från osten, eller drycken, och få en bra matchning. Dessutom finns den som app. (Den är dock inte lika bra eftersom man där bara kan utgå från dryck, dvs precis tvärtom mot vad man vill. Osten först liksom.) Aldrig mer en blinddate för osten och vinet, hurra!

WisconsinCupidOch så levde de lyckliga i alla sina dagar.