Kavlis jul är inte god.

Jag blir lite förvånad när jag läser innehållsförteckningen på Kavlis Ädelost Granatäpple, för den innehåller inga spår av tvål. Ändå smakar den ganska skarpt av parfymerad tvål. Detta är en mjukost i begränsad upplaga, (inför julens begivenheter får man gissa), och tack gode gud för det, för den här är direkt obehaglig. Doften är stickande kemisk och smaken lirar i samma liga fast med tillägget bitter. Osten innehåller visserligen en stor del ädelost och några procent riktig granatäppeljuice, så innehållsmässigt håller det. Men kära nån, hade de ingen testpanel innan denna lanserades?! Ädelost Granatäpple kommer med stor sannolikhet vara extremt limited för något andra köp lär det inte bli när konsumenternas nyfikenhet har lagt sig. Kavlis jul blir varken god eller kul. (Varsågod, ett julrim på köpet).

Bild

Svensk ostkärlek.

Det finns en man som gillar ost. Väldigt mycket. Han heter Gösta och är pensionär. Han har ägnat hela sitt yrkesliv åt att tillverka ost och kan bara inte lägga ysteriet helt bakom sig. Av den anledningen producerar han numera på egen hand ett par sorters ost i liten skala, mestadels åt storstadskrogar med stajl och en del väl utvalda delikatessdiskar i Stockholmsområdet.

Genom min värdefulla kontakt kom jag över en bit Gösta-tillverkad Prima. Och är det något som är vad den heter så är det väl just denna. Osten påminner om en vällagrad cheddar, men är en aning gräddigare i konsistensen. Crunchiga saltkristaller, lagom sting och en lite sötaktig smak på ett högst angenämt sätt. Det är svårt att inte bli förförd av hantverket, man gillar ju hängivna ostälskare. Och hans passion återspeglas tydligt i Prima, för det blir omåttligt fina smaker. Det skulle kännas för grymt att riva ned så mycket kärlek i en gratäng, så denna bör nog avnjutas i sin enkelhet på en bit knäcke eller i bitar på brickan. Heja Sverige, heja Gösta!

Bild

Gott nytt från Kvibille.

För cirka ett och ett halvt år sedan skapades de Kvibille-ostar som nu landar i butik lagom till julborden. Cheddar, Herrgård, Grevé och Präst 18 månader har fått den optimala lagringen för att smak och konsistens ska nå sin peak. Saltkristallerna har hunnit titta fram och gör att smaken fått en fördjupad karaktär. Herrgård, Präst och Grevé är annars inte de roligaste ostarna, (Kvibille cheddar är ju alltid att lita på), men de 18 månaderna gör så ofantligt mycket att man inte blir besviken någonstans. Det här är riktigt fina bitar svensk ost. Lyxiga på mackan till frullen, himmelska till glöggen eller som omelettens prick över i:t. Vilken av de fyra som blir favoriten är det den personliga smaken som avgör. För egen del är jag alltid extra svag för cheddar.

Summa summarum: alla fyra nyheter har nått perfektion, och är dessutom riktigt prisvärda med tanke på smakhöjden. Runt 115 kr kilot för Herrgården, Prästen och Grevén och ca 130 för Cheddarn. Inte mycket för ostbrickevärda ostar.

Bild

Kvibille 18 månader: Herrgård, Präst, Grevé, Cheddar.

Polski ostski.

När man gillar ost ska man se till att nära och kära har fattat galoppen, för då får man titt som tätt något stinkande litet paket i brunt papper. Och det är ju det bästa! Min polska kompis specialimporterade till exempel den lokala delikatessen Oscypek, ”en rökt specialitet från de polska bergen”, enbart för min skull. DET är vänskap.

Hur som helst, rökt ost som idé är jag egentligen lite skeptisk till, men det är ju ändå ost. I samma stund kniven penetrerar plasten slår den rökta doften emot mig. Konsistensen är Herrgårdslik och färgen går mot honung. Smaken är mildare än jag förväntat mig, vilket är en positiv överraskning, rökigheten ligger mest i doften och ger bara en liten lagom skjuts till själva smaken. Kan tänka mig att den här osten är utmärkt i exempelvis en omelett. Själv gör jag som jag brukar; äter den rakt upp och ned. Och det går hur bra som helst. Dziekuje Zoccie!

Image

Confessions of a cheezy mind.

Enligt ostkännare, experter, gourmander, finsmakare, livsnjutare etc bör ju ostar tas fram I GOD TID innan man äter dem för att aromerna ska komma till sin rätt och upplevelsen bli än större. Och de flesta håller säkert med. Men. Alltså…jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta med värdigheten i behåll, men jag föredrar faktiskt mina ostar svala, (inte direkt kylskåpskalla, men inte heller rumstempererade), och i någorlunda fast form. Jag är så klart medveten om att det här förmodligen är en oförlåtlig synd som inte tar mig till osthimlen, men jag gillar min ost så. Tur att man får göra som man vill.

Den Franska Bondosten Av Get.

Jag lät handen stanna över den franska bondosten av getmjölk. Tog den på impuls, la den i korgen, betalade med mynt och cyklade hem. I det marmorbeklädda köket drog jag upp pappret, placerade osten på en skärbräda och väntade. Cirka 30 minuter. Jag valde omsorgsfullt en kniv som var lagom vass och inte för tung. Skar. Smakade. Dog en smula.

Bild

God, godare, Goudast.

Semestern är över och man famlar efter minsta lilla övermogna jordgubbe i ett panikartat försök att förlänga sommaren. Kanske planerar någon redan nu nästa semesterresa. I väntan på detta kan du få en välsmakande dos Holland i dig. På Hornsgatan i Stockholm finns oasen Gamla Amsterdam, (har du tur känner du doften redan på Mariatorget). Butiken erbjuder övervägande holländska ostar men även vällagrade godbitar från andra europeiska ostmekkan. Generösa provsmakningsbrickor gör det lätt att navigera sig fram bland sorterna och hitta en ny favorit. Jag nosade upp en 5-årig skatt i Purmer Gouda Antik; krasande saltkristaller och en wow-framkallande arom. Och så gillade jag färgen.

Inne på Gamla Amsterdam lämnar du stockholmsstöket bakom dig för en stund, och butiken är lätt bättre än vilken coffee shop som helst.

Bild

Bild

Saganaki.

Jag hittade ett obeprövat kort i ostdisken häromdagen. Och det är ju alltid kul. En cypriotisk stekost av får- och getmjölk, Saganaki. ”Ah, en halloumikusin”, tänkte jag. Och kanske var det där någonstans det blev fel.

Osten steks i varm panna utan fett och får då en krispig yta med en mjuk mozzarellaktig insida. Så långt är vi helt överens, Saganakin och jag. Men sedan kommer ju själva smakandet. Eftersom jag hade föreställt mig något i halloumiväg blev det direkt illa när den snarare liknade gratinerad Västerbottensost i smaken. Västerbotten i alla ära, men att tugga i sig en 2 cm tjock varm skiva blir helt enkelt för mycket. Kanske bottnar min besvikelse i förväntan av något annat, men tyvärr är det här inget jag äter igen. 

Bild

 

Vitlök är gott. Men vilken är godast?

En fluffig färskost kan få vilken rostemacka som helst att flyga. För egen del är jag svag för dem med vitlök, och oftast blir det Roulé, den där snurran. Den har den rätta konsistensen och en mild och örtig vitlökssmak. Så varför inte nöja sig med den då säger du. För att jag kanske kan hitta en ny ännu godare favorit säger jag. Så here we go.

Bild

Boursin. Den franska klassikern. Att öppna den känns nästan som en liten ceremoni; kartongen, silverpappret… Och det är egentligen inget större fel på Boursin. Men om man ska peta runt lite (och det ska man ju) så är den en smula för salt och en aning för kompakt i konsistensen. Och vitlökssmaken känns lite unken. Trots det får den ändå 3 vitlökar av 5.

Castello ekologisk vitlöksost. Ekologiskt är ju bra, men den här konsistensen doesn’t do it for me. För smörig och jämn, det händer liksom inget. Uppsidan är att den bara innehåller helt naturliga råvaror och har en mild och fin vitlökssmak, men den här är nog en typisk matlagningsost snarare än påläggsost. Därför blir det blygsamma 2 av 5 vitlökar.

Chèvre à tartiner ail et fines herbs. Vitlöksost gjord på getmjölk, kan det vara nåt? Tja, säkert för någon. Den har den getiga syran, är mild och krämig. Men vitlökssmaken är dock väldigt sublim. Kanske för att det inte finns någon vitlök i den, utan istället vitlöksarom. Morr. För egen del väljer jag nog antingen eller. Antigen get eller vitlök, inte både och. Så denna lilla sak får 3 av 5 vitlökar.

Rondelé. Här har vi det rätta fluffet. Det liksom frasar när man brer ut den. Bara naturliga ingredienser och mycket färska örter (persilja, körvel och dill) ger fräschör. Syran är väl balanserad och vitlökssmaken känns frisk. Men aj vad salt den är. De till och med varnar om salthalten i innehållsförteckningen. Synd, annars hade den här blivit min nya favorit. Saltet gör dock att den inte förtjänar mer än 2 av 5 vitlökar.

Slutsatsen är därmed att Roulé än så länge behåller favoritstatusen, men sökandet fortsätter i det tysta.

 

Inlägget sponsrades av Vademecum 24 Hour Super Fresh Breath.

Svecia – i skuggan av Prästen.

Jag vet inte hur det är med dig, men Svecia är en ost som för mig har varit en blind fläck på ostkartan, tills ganska nyligen. Den har liksom bara legat där i disken utan att pocka på uppmärksamhet. Och rutinmässigt har jag svept med armen över den och förbi för att greppa något mer prästigt eller cheddaraktigt. Sådant som man plockar med vänsterhanden.

Men så hände det. En liten farbror, sk ostfarbror, stod vid disken och bjöd generöst på Allerum Långlagrade Svecia. Reflexmässigt sträckte jag mig mot osten och smakade. Och hej Svecia vad vi kommer ses igen. Osten är ju en liten pärla med sting och riktigt god smak; en blandning mellan lagrad Prästost och Västerbottensost. Även konsistensen befinner sig däremellan. Kvaliteten och smaken skiljer sig ju så klart beroende på varumärke och lagringstid, de billiga varianterna gör mig nog inte alls lika exalterad, men Allerums långlagrade och Kvibilles är mycket bra. Smakrik på frukostmackan, pricken över i:t i en omelett och gott som bitar till marmelad.

Svecia har en låång historia. Redan på 1200-talet fanns det någon (mjölkbonde gissningsvis) som ystade ihop det som vi idag kallar Svecia. Den är en klassisk svensk ost som dessutom är skyddad inom EU och därmed bara får tillverkas i Sverige av svensk mjölk. Och namnet: Sverige på latin (suecia).

Kanske är det bara jag som behandlat Svecia på tok för nonchalant. Men nu är det slut med det. Den lagrade förtjänar definitivt en plats i mitt kylskåp, och det gör sannerligen inte vad som helst, (mest pga att det är för trångt). Prästen får åka ut för gott.

Bild

Digital ostbricka.

Har du någonsin stått handfallen inför vilka ostar du ska plocka ihop till ostbrickan? Well, no more stå handfallen. Falbygdens Ost har nämligen en app med det passande namnet Ostbrickan. Gratisappen hjälper dig att komponera ihop den optimala brickan efter din smak. Du knappar in hur många ni är, vilken smakstyrka du söker och när osten ska ätas, och vips så har du ett förslag på inköpslista. Du kan läsa mer om ostarna och kolla runt i Falbygdens hela sortiment, som är förvånansvärt brett. Det är en trevlig app och fiffigt av Falbygdens att lägga beslag på ostavdelningen. Nackdelen är att man naturligtvis bara får tips om ostar från Falbygdens, men något annat vore kanske lite mycket begärt. Testa den.

Bild

Crêperolles, mais non.

Franska cheddarrullar. I fin förpackning. Önskar SÅ att jag kunde säga att detta är min nya drog, men det är inte särskilt gott. Alls. Det här är ett halvhjärtat försök att få till lyxsnacks. Men lyx för mig är inte en radda konstgjorda ingredienser, (t ex ”naturlig smak av peppar”, istället för peppar??, och ett gäng svåruttalade grunkor). Torrt ostpulver och smaken av just det blir inte kul i det långa loppet. Ens som snacks. Ostpulver i sig har jag så klart inget emot, så länge det bjuder på något mer, (typ salt), men här smakar det tyvärr som det luktar i gamla skafferier. Med det sagt vill jag för guds skull inte hindra någon från att prova något nytt. Alltid hittar man något.

Bild

Och den mest överskattade osten är…

Nej, inte Camembert. Grattis Brillat Savarin, överlägsen vinnare av den mindre smickrande titeln Mest Överskattade Ost. Denna smöriga, alldeles för syrliga och inte alls angenäma ost som matskribenter för ett par år sedan glatt namedroppade och early adopters intet ont anande sprang benen av sig för, för att sedan titta osäkert på varandra och tänka: ”det ska kanske smaka så här…eller? Och gott är det inte…eller? Fast de sa ju…” medan de fortsatte mumsa. Och än idag hörs fölk säga, lite för högt, ”naej, måste kila och köpa lite Brillat till helgen. Har du testat Brillat Savarin?” Ja det har jag. Och nej den är inte god. Och nej jag måste inte alls köpa en bit till helgen. Men gör det du, och lämna de riktiga godbitarna till mig.

Bild

Galen schweizare.

Något behövde hända, så jag bad Ost-Thomas i min lokala mataffär överraska mig. And he sure did. Med stolta steg kom han med en schweizisk alpost som för blotta ögat var förvillande lik en Gruyère. Men oj vad kul det blev! Osten Napfer Nuss är nämligen helt galen. Jag visste inte att en ost kunde innehålla så mycket smakmässig information. I den ekologiska komjölken har man blandat valnötsolja och resultatet är överväldigande. Först den typiskt mjuka alpostsmaken, följt av en sublim men tydlig valnötsdito. Den är så smaktät och samtidigt så balanserad att hjärnan inte hänger med, vad var det som hände? Napfer Nuss var precis det jag behövde den dagen, och alla dagar sedan dess.

Bild