Tryffel och Grönpeppar coming up.

Gillar du mjuka och milda ostar? Grattis. Gillar du dessutom mjuka och milda ostar med grönpeppar och tryffel har du världens tur, för nu kommer nämligen två nya Castello smaksatta med just det. Castello är Arlas dessertostmärke med både blå- och vitmögelostar i sortimentet.

Castello med tryffel är smaksatt med äkta italiensk sommartryffel och har en mild och balanserad smak utan att tryffeln tar över, vilket den lätt kan göra annars. Den här funkar fint som den är på ostbrickan till osalta (alltid!) kex, men jag använde den i en pasta och det blev rågott.

Castello med grönpeppar är, precis som sin kompis, mild och väldigt krämig. (För krämig?) Pepparkornen ger det där som behövs för att det ska hända något när man äter. Personligen är den gröna pepparn ingen favorit, men tillhör du grönpepparlaget är det här din teammate.

Personligen tycker jag dessa är för feta (38%) och krämiga, (jag gillar den fasta sorten mer), men trots det är det som alltid en fröjd när det blir trängre i ostdisken. Så länge de inte tränger bort de små gårdsproducerade godsakerna förstås… Vi kan väl se till att det finns rum för alla och köpa lite av varje i helgen, ska vi säga så?

Bild

Ostbonanza i Hunger.

Om du inte har läst magasinet Hunger än så gör det. Allt du behöver veta om mat med en kritisk vinkling, och systertidning till Filter. I senaste numret, som kom igår 20 feb, har man lyxat till det med flera uppslag om ost och hur hett det är med svenska mikroysterier. Told you so! Spring och köp.

Bild

Svenskt hantverk när det är som bäst.

Helgen var minst sagt…speciell. Under Ostfestivalen på Nordiska museet åt jag mig igenom 46%-ig ädelost, gårdstillverkad kittost, svingod stekost, (ja, den heter Stekaren), 22-månaders Minimunk, ekologisk getost från Halltorp och ytterligare ett gäng lagrade, milda, mögliga, men framför allt svenska ostar. Och jag tror vi snackar ostkoma on this one. Lord. Var lite orolig att jag aldrig mer skulle vilja äta ost. Det gick över. Med över 30 utställare täcktes en stor del in på den svenska ostkartan och det skaffades många nya och trevliga bekantskaper; både i form av feta, runda och lagrade (ostar alltså) och människorna bakom dem.

De två dagarna var inte bara heaven för ostälskare, det var en bit svensk hantverkstradition väl värd att uppmärksamma. Dessa små producenter lever för och med sin ost. Tillverkar allt för hand av råvaror av högsta kvalitet. Det är det man måste påminna sig om när man står där med en liten puck för 85 spänn. Ofta är de ju värda varenda liten krona. Hjortsjö Gårdsmejeri har till exempel sju fjällkor som betar i skogs- och ängsmark och därför ger en naturligt varierande smak på ostarna. Ängsholmens Gårdsmejeri gör Sveriges enda buffelmozzarella och som en bonus tar de emot oss vanliga människor på buffelutsläpp på våren. Ostar tvättas och vänds för hand och ingen är den andra lik. Det finns så många historier och så mycket hjärta i varje ostbit, och det är ju det som skiljer himmelsk ost från not so himmelsk ost.

Att driva ett mikrobryggeri någonstans söder om söder är yesterday’s news, det är mikromejerier som är på tapeten. Kom ihåg var du läste det först.

Bild

Festivalen, dag 2.

I bilder.

Bild Ost? Ja tack. Gäsene mejeri bjuder flott.

Bild Tages Tuffa, festivalens bästa namn. Smaken…minst sagt unik.

Bild Utsökta ekologiska getostar från Halltorps mejeri.

Bild Provningsbrickor på rad när Godaste Osten 2014 ska koras. Vinnare blev Allerums Herrgådsost och Orranäs Gårdsmejeris blåmögelost.

(Liite trist att i princip samtliga bilder blev suddiga. Ni får föreställa er skarpare bilder…)

En matigare rapport från Ostfestivalen är på gång. Finns så mycket att säga om dessa entusiaster som brinner för hantverket, sina djur och resultatet av hårt jobb. Låt oss stödja dem genom att köpa (minst) en svensk gårdsost i helgen. Heja Sverige.

 

Saluplats Ost.

I centrala Stockholm, djupt under Hötorgets myllrande kommers, finns en underjordisk källare. Där ligger de på långa träbeklädda rader. Stora, runda, brandgula, gräddgula, men framförallt; mogna ostar. Eller kanske snarare on their way to perfection. Och hit, till en ostjunkies skattkammare, fick jag tillträde en råkall januarieftermiddag. Den hemliga ostkällaren, som tillhör Saluplats Ost i Hötorgshallen, är sval som en enorm katedral och minst lika sakral. Här hittar man pjäser som lagrats i över 50(!) månader, och längst in, som den enorma juvelen i kronan, en Pecorone från San Patrignano-kollektivet i Rimini.

Även om vanliga dödliga inte har tillgång till själva källaren kan man vara säker på att osten på Saluplats Ost är kärleksfullt hanterad. Det är allt man behöver veta.

Bild

Ostdoften slog mig ur balans och ledde till oskarp bild.

BildItaliensk Pecorone av fårmjölk.

Eko eko eko…

Tråkiga siffror visar att ostproduktion påverkar miljön i alltför stor utsträckning. Man kan dock dra sitt strå till miljöstacken på många sätt, b la genom att välja ekologiska produkter. Det råder dock viss oklarhet hur mycket, eller ens OM, ekologiska val är bättre ur just miljösynpunkt när det gäller ost. Det krävs ju fortfarande kreatur för att framställa underverken, och det är djurhållningen som är boven. Men eftersom fodret till ekologiskt hållna djur inte är besprutade med bekämpningsmedel (som bidrar till övergödda sjöar och hav) i samma utsträckning som icke ekologiskt foder borde det i alla fall vara ett bättre val. Dessutom är det ju härligt att veta att djuren på ekologiska gårdar har ett bättre liv.

Tyvärr är det dock lite av en djungel i osthyllan när det gäller ekologiska val. Vissa är KRAV-märkta och andra ”bara” ekologiska. De KRAV-märkta ostarna är ganska få, kanske för att det krävs ett gäng kriterier för att få KRAV-licens, det räcker alltså inte med att osten består av ekologisk mjölk. Så ostarna kan alltså vara ekologiska utan att vara märkta med KRAV. Fråga gärna i ostdisken om du vill reda ut begreppen ytterligare. I did. Här är några väl utvalda ekoostar.

Vesterhavsost är en dansk mild hårdost av komjölk. En förfinad Herrgårdskusin.

Anno 1225 från svenska Almnäs Bruk är en smakrikare ost på komjölk från egna prisbelönta gården.

Tyresta Camembert är en liten juvel från gårdsmejeriet Sanda i Österhaninge.

Blå Kornblomst från Danmark är en mild blåmögel gjord på komjölk. Så mild och fin att det på intet sätt är några svårigheter att äta ca 150 g på egen hand utan att må dåligt.

Bild

Blå Kornblomst.

Kavlis jul är inte god.

Jag blir lite förvånad när jag läser innehållsförteckningen på Kavlis Ädelost Granatäpple, för den innehåller inga spår av tvål. Ändå smakar den ganska skarpt av parfymerad tvål. Detta är en mjukost i begränsad upplaga, (inför julens begivenheter får man gissa), och tack gode gud för det, för den här är direkt obehaglig. Doften är stickande kemisk och smaken lirar i samma liga fast med tillägget bitter. Osten innehåller visserligen en stor del ädelost och några procent riktig granatäppeljuice, så innehållsmässigt håller det. Men kära nån, hade de ingen testpanel innan denna lanserades?! Ädelost Granatäpple kommer med stor sannolikhet vara extremt limited för något andra köp lär det inte bli när konsumenternas nyfikenhet har lagt sig. Kavlis jul blir varken god eller kul. (Varsågod, ett julrim på köpet).

Bild

Svensk ostkärlek.

Det finns en man som gillar ost. Väldigt mycket. Han heter Gösta och är pensionär. Han har ägnat hela sitt yrkesliv åt att tillverka ost och kan bara inte lägga ysteriet helt bakom sig. Av den anledningen producerar han numera på egen hand ett par sorters ost i liten skala, mestadels åt storstadskrogar med stajl och en del väl utvalda delikatessdiskar i Stockholmsområdet.

Genom min värdefulla kontakt kom jag över en bit Gösta-tillverkad Prima. Och är det något som är vad den heter så är det väl just denna. Osten påminner om en vällagrad cheddar, men är en aning gräddigare i konsistensen. Crunchiga saltkristaller, lagom sting och en lite sötaktig smak på ett högst angenämt sätt. Det är svårt att inte bli förförd av hantverket, man gillar ju hängivna ostälskare. Och hans passion återspeglas tydligt i Prima, för det blir omåttligt fina smaker. Det skulle kännas för grymt att riva ned så mycket kärlek i en gratäng, så denna bör nog avnjutas i sin enkelhet på en bit knäcke eller i bitar på brickan. Heja Sverige, heja Gösta!

Bild

Gott nytt från Kvibille.

För cirka ett och ett halvt år sedan skapades de Kvibille-ostar som nu landar i butik lagom till julborden. Cheddar, Herrgård, Grevé och Präst 18 månader har fått den optimala lagringen för att smak och konsistens ska nå sin peak. Saltkristallerna har hunnit titta fram och gör att smaken fått en fördjupad karaktär. Herrgård, Präst och Grevé är annars inte de roligaste ostarna, (Kvibille cheddar är ju alltid att lita på), men de 18 månaderna gör så ofantligt mycket att man inte blir besviken någonstans. Det här är riktigt fina bitar svensk ost. Lyxiga på mackan till frullen, himmelska till glöggen eller som omelettens prick över i:t. Vilken av de fyra som blir favoriten är det den personliga smaken som avgör. För egen del är jag alltid extra svag för cheddar.

Summa summarum: alla fyra nyheter har nått perfektion, och är dessutom riktigt prisvärda med tanke på smakhöjden. Runt 115 kr kilot för Herrgården, Prästen och Grevén och ca 130 för Cheddarn. Inte mycket för ostbrickevärda ostar.

Bild

Kvibille 18 månader: Herrgård, Präst, Grevé, Cheddar.

På familjefronten nytt.

Arla stärker sitt grepp om barnfamiljen när de nu lanserar ”milda, prisvärda ostar” under namnet Familjefavoriter. Gouda, Port Salut, Edamer och Jämtgård i färgglada plastförpackningar, lagom på frukostmackan för random 5-åring förmodar jag. Äntligen får den såå tråkiga Hushållsosten några riktiga utmanare. Alltid nåt.

Image

Svecia – i skuggan av Prästen.

Jag vet inte hur det är med dig, men Svecia är en ost som för mig har varit en blind fläck på ostkartan, tills ganska nyligen. Den har liksom bara legat där i disken utan att pocka på uppmärksamhet. Och rutinmässigt har jag svept med armen över den och förbi för att greppa något mer prästigt eller cheddaraktigt. Sådant som man plockar med vänsterhanden.

Men så hände det. En liten farbror, sk ostfarbror, stod vid disken och bjöd generöst på Allerum Långlagrade Svecia. Reflexmässigt sträckte jag mig mot osten och smakade. Och hej Svecia vad vi kommer ses igen. Osten är ju en liten pärla med sting och riktigt god smak; en blandning mellan lagrad Prästost och Västerbottensost. Även konsistensen befinner sig däremellan. Kvaliteten och smaken skiljer sig ju så klart beroende på varumärke och lagringstid, de billiga varianterna gör mig nog inte alls lika exalterad, men Allerums långlagrade och Kvibilles är mycket bra. Smakrik på frukostmackan, pricken över i:t i en omelett och gott som bitar till marmelad.

Svecia har en låång historia. Redan på 1200-talet fanns det någon (mjölkbonde gissningsvis) som ystade ihop det som vi idag kallar Svecia. Den är en klassisk svensk ost som dessutom är skyddad inom EU och därmed bara får tillverkas i Sverige av svensk mjölk. Och namnet: Sverige på latin (suecia).

Kanske är det bara jag som behandlat Svecia på tok för nonchalant. Men nu är det slut med det. Den lagrade förtjänar definitivt en plats i mitt kylskåp, och det gör sannerligen inte vad som helst, (mest pga att det är för trångt). Prästen får åka ut för gott.

Bild

Paradiset.

Det finns de som tror att man kommer till osthimlen när man dör. Nu kan jag avslöja att den finns i en hemlig källare någonstans i Stockholm. Alla ostar man kan komma på, till grossistpriser. Dubbelt bra! Den här gången blev det dock en blygsam uppställning i korgen: Roulé, Tomme de Basque, brie och ett nytt fynd: Parmesan i Skrattande kon-skepnad. Det bästa av två världar! (Återkommer till den i en post längre fram). Och så hängde en salami med pga euforisk förvirring.

Bild

Tubtest.

Jag måste erkänna att jag inte är någon större mjukost-på-tub-ätare. Men ibland, om det finns att tillgå in en kyl nära mig, slinker det ned. Varför det inte har blivit oftare var en gåta, tills nu.

Jag ställde mig alltså vid tubosthyllan och valde några för mig osmakade varianter. De som hamnade i korgen var inte nyheter på något sätt, utan bara utvalda pga nyfikenhet. Det blev tre ostostar och en svampost.

tubost

På bordet finns Chèvreost med honung och Ädelost Päron från Kavli, och Stark hushållsost och Kantarellost från Fjällbrynt. Och här vill jag bara påminna om att jag inte på något sätt är expert på varken det ena eller andra, bara en nyfiken ostjunkie.

Stark hushållsost. Här har någon kreativ optimist (läs verklighetsfrånvänd) namngett osten, för stark är den då rakt inte. Till och med sjuuukt långt ifrån. Inte ens om man anstränger sig för att känna efter, vilket jag förstås gör eftersom jag tar detta test på högsta allvar. Men besvikelsen är stor. Jag hade hoppats på något spännande rent smakmässigt. Men det är helt enkelt vanlig mjukost på tub, varken mer eller mindre. Trååk.

Ädelost Päron låter lockande. Kanske sting mot sötma? Njae. Ädelost på tub är ingen nyhet för mig och faktiskt helt okej i total brist på annat. Och den här med päron innehåller dessutom riktiga Williamspäron, och det är ju alltid ett plus med riktiga ingredienser. Men. Håll i hatten. Jag känner inga päron eller sötma what so ever. Kanske låter det mer lockande än det smakar? Exakt så.

Chèvreost med honung. Osten på var mans (men framför allt kvinnas tror jag) tunga. Jodå, den här tubvarianten smakar chèvre, men återigen saknas sötman. Hallå honungen, var är du?! Helt okej ren på macka och min favorit bland de för dagen utvalda tuberna, men inget jag laddar kylen med.

Kantarellost. Jag har svårt att förstå varför den här osten finns. Visst, den smakar verkligen kantarell och jag kan absolut haja intentionen hos Fjällbrynt. En genväg i matlagningen, kanske göra några (alldeles för) enkla canapéer med kantarellost… Men. På riktigt. Antingen använder man väl riktig svamp eller så gör man typ… något annat? Eller? Kanske är min fantasi urusel, men det känns spontant som att det är svårt att hitta ett endaste användningsområde för den här. För att bara äta den på macka rakt upp och ned är inte kul.

Sammanfattningsvis kan man väl bara konstatera att jag inte är en tubtyp, (och ingen skugga ska falla över den som är det), men det var kul att lämna min comfort zone för en stund.